Mitt emellan

En tisdag i februari

2010-02-23T12:45:00.000-08:00

Det låter så vansinnigt oinspirerat. Grått. Jag tog tre bussar hem i stället för en, vilket resulterade i en hemfärd på en timme och 20 minuter i stället för 40 minuter som det brukar ta. Där fick jag, för min harighet. Men Pontus hade maten klar när jag kom hem och sedan var det dans. Det lyfter själen.

Jag kommer troligen inte att kunna röra mig i morgon. Så hårt driver hon oss, vår danslärare. Hon är fantastisk. Hon pushar mig på ett sätt som jag behöver. Jag har ont i hela kroppen i princip, men det är värt det.

Vintern var vacker i morse. Men jag längtar ändå efter

lågskor
icke-elektriskt hår
isfria trottoarer
kullersten som inte är täckt av modd
lokalbussar som har möjlighet att komma i tid
gräs
regn (ja faktiskt!)
solglasögon
mjuk hud
promenader
fågelkvitter
ljus

Snart. Inte så långt kvar nu.

Jag är inte bitter

2010-02-11T10:33:00.001-08:00

Sån jäkla dålig tajming. Ont i kroppen, ont i ansiktet, ont i huvudet, rinnande näsa och frossa. Jag har planerat och sett fram emot den här helgen länge nu och det finns inte en chans att jag tänker missa den genom att ligga hemma och dra. Så förlåt på förhand, alla som jag kommer att snora och nysa på. Men ni har kramat och pussar på mig när ni varit sjuka, så what goes around comes around, eller "vad går runt kommer runt" som min engelske granne sa en gång. Om ingen annan stannar hemma när de är förkylda, varför ska jag?

Jag ÄR inte bitter.

Nej, idag gick jag till apoteket, och passade då på att titta efter den där outfiten som jag redan bestämt att jag ska ha på mig i morgon. Nu lär det bli något annat, eftersom jag hittade sådär en sju-åtta andra plagg som jag skulle kunna tänka mig, oavsett hur de ser ut på min sladdriga lekamen. Dock var jag för utmattad och igenproppad att jag inte orkade prova någonting. Jag räknar kallt med att vara helt frisk och fit for fight i morgon. Då ska det provas, fixas, smusslas, trixas, piffas och peppas.

Jag älskar så mycket. Jag fick fanimej världens jävla bästa överraskning idag. Jag kan inte skriva vad än, på grund av att det är fler som ska överraskas först, men jag tror att jag blev betydligt friskare på en sekund där i eftermiddags.

Pontus lagar pommes frites och vegetariska filéer. Och så kom han hem med en Elle. Fan vad fin han är. Ibland när jag ser på honom slutar jag nästan att andas. Hur kunde jag hitta honom?

Att stå vid sidan om

2010-02-07T03:45:00.000-08:00

Ibland riktar jag min frustration mot något helt annat. När jag inser att jag inte vet vem jag är längre, att jag faller mellan stolarna, så tycker jag plötsligt att allt är så jävla tråkigt och dåligt (när jag egentligen inte tycker det) och allt jag säger låter så mycket hårdare än jag tänkt.

Aldrig trodde jag att jag skulle vara en sådan som fann sin trygghet i jobbet. Det har alltid varit vännerna, det sociala. Men om man har tappat bort det då? Om de som varit självklara inte finns längre (och tänk om jag själv orsakade det?) och man finner sig själv vara i en mitt emellan-period, ett vakuum, hur gör man då?

Ingenting är längre självklart. När de säger att de tror att jag är sådan som helt enkelt inte tycker om att göra saker, när de säger att det inte finns något som definierar mig. Det gör så jävla ont. Det är ju inte deras fel, det är ju bara så det ser ut. Hur ska man fånga upp det igen, eller upptäcka någonting nytt? Jag försöker. Kanske lyckas jag inte så bra. Så jag faller mellan stolarna. Man syns liksom inte. Och detta ständiga oroande över hur man för sig, hur man uppfattas av andra. Vill inte trampa på ömma tår men lyckas tydligen göra det ändå. Det blir en självuppfyllande profetia.

Hur man finner sig själv vara ensam. Helt plötsligt. Och att inte veta hur det gick till, och att klandra sig själv. Och jag märker hur mina ögon är som hennes (jag hatar den där blicken).

Att stå lite vid sidan om. Hon ser inte på mig på samma sätt längre. Jag kanske förstörde allt.

Jag kanske bara är sjukligt paranoid.

Nyårskrönika 2009

2010-01-03T02:15:00.000-08:00

Det gick snabbt, i vanlig ordning nuförtiden. Det sägs ju att tiden går fort både när man har roligt och ju äldre man blir. Jag kan bara instämma. Och det är både bra och läskigt. Veckorna rusar iväg och jobbet känns inte betungande, bara kul, men å andra sidan har jag lite svårt att hänga med. Jag har emellertid börjat hitta tillbaka till mig själv så smått. Här är varför. Året som gick kommer här.

Årets...

...svartaste period var helt klart alla panik- och ångestattacker under årets första månader. Jag kunde inte ens åka buss utan att få ångest och vilja kasta mig ut. Men i april klarade jag att åka till Stockholm och tillbaka själv. Inte för att jag mådde bra, men det gick. Och numera bekommer det mig inte på samma sätt. Det är inte en del av min vardag. Jag låter det inte vara det.

...sötaste lilla varelse var min systerson. Jag blev moster redan 2008 men jag träffade inte lilla Isak förrän i mars förra året. Titta och smält.

...bästa spelning är svår att välja. Jag gick inte på något stort som jag gått och längtat efter så där, men jag såg många bra band både på Möllevångsfestivalen och Malmöfestivalen. Dessutom var jag på Maia Hirasawa och Laleh tilsammans med Carro och det var också fint. Måste jag välja en så blir det nog A Camp på Stortorget under Malmöfestivalen. Jag har lyssnat sönder deras första album och spenderade en del av förra året med deras andra. Jag älskar Nina Persson, för hennes röst, texter och hennes kickass-stil. Ja nu lät jag jävligt fjortis men det kändes som att det passade där. Jag Hjärta Nina.

...bästa nya bekantskaper är Lisa, Carro och Elin. Lisa som bodde i Lisas lägenhet, jobbade på samma jobb som Lisa och som kom in och lånade vår dammsugare, precis som Lisa. Förvirrande. Carro är Carros bästa kompis. Också förvirrande (men inte så farligt) att åka med två Carro till Kroatien, men kul. Elin är fin. Redan när hon hamnade framför mig i en toalettkö på en klubb i Malmö, vände sig om och bjöd mig på öl och insåg att hon ju kände Pontus och då var ju jag Viktoria och hur gick det med uppsatsskrivandet? Ja redan då fattade jag att det var en bra människa.

...kriminalitet är trefaldig. Två inbrott i våra källarförråd av samma två personer. Båda gångerna blev de påkomna och fick ingenting med sig. För ett par veckor sedan delade jag buss med dem. De hoppade på när jag var på väg hem från jobbet och hans och min blick möttes och ilska övergick i nervositet när han satte sig två säten bakom. Dagen innan hade min cykel blivit stulen, men återfunnen ett halvt dygn senare. Sådant som inte händer.

...bästa move var att jag återupptog sjungandet och äntligen anmälde mig till en danskurs. En liten kör blev det, en vokalensemble närmare bestämt. Och en liten jazzdanskurs. Med kören var det som att komma hem, och Lisa (en tredje Lisa) sa att jag var som gjord för att dansa.

...resor blev en tvättäkta solsemster till Kroatien, där jag i stundens hetta (ho ho) fick för mig att en mini-byxdress vore häftigt. Jag glömde visst bort att tio år senare också innebär tio kilo tyngre och förpassade därför snabbt detta plagg till "den där kassen med kläder från slutet av 90-talet som jag någon gång hoppas komma i igen". Den andra resan var både genomtänkt och ett spontant beslut. Vi hade pratat om att åka till Gotland, men bara i förbifarten sådär. Men så fick vi en ingivelse en dag, så vi packade bilen full, sprang in till Lisa (Lisa nummer två i sammanhanget) och bad henne vattna våra blommor och så körde vi upp till Pontus föräldrar. Efter ett par dagar där och efter bokningar och biljettköp och kartläsning körde vi ner till Oscarshamn och tog färjan över till Gotland. Det blev bad och snabbmat, raukar, återknutna vänskapsband och mycket mys.

...låtar är inte lika självklara som tidigare år. Jag tycker att nedladdning och Spotify förstör lite. Magin är borta liksom. Det finns inte längre något "åh det där skivsläppet gick jag och längtade efter" eller "den där cd:n har jag spelat om och om igen". Ska jag ändå säga de låtar som jag troligen kommer förknippa med 2009 är det nog den lille parveln Alexander Rybak - Fairytale, Mando Diao - Dance with Somebody, Fibes, oh Fibes! och Kim Wilde - Run to you, Jay-Z och Alicia Keys - Empire State of Mind, Rihanna - Russian Roulette, Muse - Uprising, hela Jenny Wilsons senaste album och definitivt Beyonce - Halo. Sedan så dök det upp en liten bubblare mot slutet av året, i formen av julmusik. Han heter Sufjan Stevens och är tydligen präst (eller pastor) i Brooklyn. Även då Pontus gick in i en skivbutik och frågade efter "Sladjan Surfer" och både jag och butiksägaren vek oss av skratt, hittade han rätt. Superdupermysig musik för de som gillar filmen Juno. Fråga mig inte varför jag gjorde den kopplingen, det kändes bara rätt.

...filmer är så svårt att komma ihåg i efterhand tycker jag, även om man tyckte de var underbara när man såg dem. Jag rekommenderar dock med glädje Where the Wild Things are. In the Loop var också bra, liksom Ghost Town. Gillar man Ricky Gervais bör man se den.

...serie är Rocky. Jag har inte gillat Rocky innan, tyckte den var för plottrig och för mycket text. Men har man väl plöjt igenom 6-7 album finns det ingen återvändo. Rocky, din bittra jävel, jag älskar dig.

...tv-serie är framför alla andra The Wire. Något av det bästa jag sett, alla kategorier. Hur man kan få en förkärlek för knarklangare och homosexuella gangsters som rånar knarkkungar med avsågat hagelgevär, det kan man bara förstå om man ser den. Gör det.

...kontaktknytare är förstås Facebook. "Ditt efternamn känner jag igen, jag tror jag jobbar med din morsa" och "du, vi är nog släkt, trevligt!" är exempel tagna ur verkligheten. Ja jisses Amalia.

...viktigaste händelser ska inte glömmas. Jag tog ju faktiskt examen i somras och det är väl inte så illa pinkat. Jag har dessutom fått löneökning på jobbet och det i samband med årsskiftet. Det är bra för självkänslan. Min morfar dog för några veckor sedan. Det är också viktigt, på ett annat sätt. Han var den sista av mina gamla släktingar, som jag har kontakt med i alla fall. Och det är märkligt.

...bästa fester var tre. Den första var när Pontus var bortrest och jag bjöd hit alla de bästa tjejerna jag vet. Vi åt pizza, drack öl, hade musiktävling och sedan festade vi. Den andra var vår julfest, som trots viss nervositet (vi hade bjudit 120 pers) blev sketabra. Mycket folk, mycket kul, nya ansikten, fest i två lägenheter och grannar som kom ner och var med. Den tredje var nyårsfesten. Den bästa jag varit på på många år! För det första var det skönt att inte vara den som handlade och lagade maten. Det var tre fyra personer där som ordnat allt det. Tio rätter fick vi, helt sjukt! Små fina rätter upplagda ömsom på tallrik, ömsom i glas. Grön ärtsoppa med champagne, räkcocktail, panna cotta, pilgrimsmussla, matvete med portabello-svamp, lax, sallader, kanderade popcorn, snittar, allt möjligt. Så jävla trevligt och fint. För det andra var det kul med nya ansikten och ett tolvslag som var allt annat än hysteriskt. Och så dansade vi till klockan var åtminstone fem. Och kolla här:

Nya jackor, nya färger, nya miner, nytt allt! Framsteg kallas det. Pontus säger att vi ska låta förra året vara vårt sämsta. Det tycker jag är bra. Att gå från bra till bättre. Jag har upptäckt att jag inte tycker det är så jävla spännande med klubbar och utgång längre. Jag har gjort det där nu, i mer än tio år. Jag hänger gärna med mina kompisar, men hellre genom matlagning och en öl än på en klubb där mina kompisar ändå blir uppraggade och där jag ändå vill gå hem klockan ett. Att dansa kommer jag dock aldrig att bli trött på och jag hoppas på en fortsättningskurs nu till våren.

Nyårslöftena för 2009 hölls. Jag ville blir gladare, piggare och umgås mer med mina vänner och det har jag gjort. Jag är gladare, piggare och mer självsäker. Sången och dansen och alla kompisar runtomkring mig gör att jag känner mig mer som mig själv igen. Ett löfte, eller en förhoppning kanske jag ska säga, inför 2010 är att gå ner i vikt. Inte för att någon annan tycker att jag borde det. Inte för att jag inte duger som jag är. Men det här är inte och kommer aldrig att bli jag. Jag känner inte igen mig själv och känner mig inte som jag. Jag har tappat hela min klädstil för jag kan inte använda sådana kläder som jag är van vid. Det är tråkigt. Så det är något jag ska försöka. Det kanske kan gå bättre den här gången, utan panikångest och andra hjärnspöken.

Jag kommer att reta mig, om några timmar, på alla de där viktiga grejerna som jag glömde skriva om. Men det här var mitt 2009. Nu ska jag och Pontus inleda 2010 med en promenad i solen ner till havet. Min kärlek och jag.

Ingen förtjänar det mer

2009-12-28T08:08:00.000-08:00

När du berättade att ni förlovat er, och jag tänkte att ingen förtjänar det mer än du. Men hur säger man en sådan sak? Jag sa grattis, det lät tomt. Jag vet alltför väl vad du gått igenom och vilken del jag ofrivilligt hade i det. Jag hatade dig ett tag för det och jag tror att du också hatade mig. Ingen av oss gillade de roller vi tilldelats och vi kunde inte slippa ifrån varandra heller. Till slut så flydde jag ändå; jag flyttade helt enkelt. Och vi pratade inte på flera år.

Slumpen korsade våra vägar. Och nu var du här igen. Med allt du någonsin förtjänat. Det lyste om dig och jag kände någon sorts tacksamhet. Det blir aldrig detsamma igen, på gott och ont. Jag tror inte jag blir bjuden på bröllopet. Men jag är så glad att du lever.

Som på kondis

2009-12-27T07:02:00.000-08:00

Men kolla då. Jag antar att den är menad för te, men till premiären blev det ändå kaffe. Så här fint dricker jag ur efter årets julskörd. Med en liten chokladpralin till blir det som att gå på kondis, på riktigt.

Nu är glada julen slut slut slut

2009-12-26T11:26:00.000-08:00

Och det är rätt skönt tycker jag. Efter att ha ätit julmat fem gånger den här veckan, vräkt i mig choklad, kakor, must och godis är jag smått lättad att julen är över för denna gång. Jag har alltid älskat julen, men ganska mycket av magin har försvunnit nu. Inte för att jag är vuxen, utan för att den blivit utspridd på flera dagar i sträck. Jag saknar att längta efter julafton. Nu är den dagen inte så speciell längre. Det blev julmat och julklappsöppning tisdag, onsdag, torsdag och fredag för min del. Frosseri är inte bra för själen tror jag. Det gjorde mig ont att få veta att en vän tvingats fira jul alldeles själv.

Idag njuter jag av min ensamhet. Pontus är hemma hos sin familj över julen och jag började med att sova ut - ordentligt. Sedan har jag rensat bort julklappspapper, glöggflaskor, kartonger och kakburkar och städat hela lägenheten. Mellan varven har jag tittat på Shrek, Harry Potter och årssammanfattningar på diverse kanaler. Mellandagarna är de bästa.

Har fått en halvt ny garderob i julklapp. Två klänningar, två koftor, två tröjor, en skjorta, ett par stövlar och en bh från Sonia Rykiel, skitsnygg. Glad blev jag. Dessutom en prenumeration på Bang, te, böcker och lite annat. Sådant som är bra för själen. Nästa jul är dessutom halva familjen tillbaka från resor och dylikt. En jul att se fram emot, en jul med tillökning i stort och smått.

Jävla tjuvar

2009-12-10T09:58:00.001-08:00

Jag blir vansinnig! Precis som i våras. Vet inte om jag skrev om det då, men vi hade inbrott i våra källarförråd i april. Pontus och jag skulle bara iväg och handla och såg en tjej i foajén som stod med en mobil i handen och vände sig bort när vi kom. Väl tillbaka från affären hade det varit inbrott och tjuven hade brutit upp fem förråd, däribland vårt. Han hade nästan fått med sig en av Pontus grejer då han blivit avbruten. Han hade då haft fräckheten att ställa sig bakom vår granne som kommit ner i källaren, frågat om det fanns någon tvättid och sedan pipit iväg illa kvickt. Den där tjejen hade ju stått och vaktat åt honom förstås.

Samma grej nu då. Pontus och jag gick ner för trekvart sedan för att gå till Konsum. I foajén stod en tjej på samma sätt, med en mobil i handen. Både jag och Pontus såg till att verkligen få ögonkontakt med henne och ordenligt säga hej. Väl utanför huset stannade jag kvar en liten bit bort och väntade medan Pontus sprang in för att kolla om det var någon i källaren. Det dröjde ganska länge, så jag gick tillbaka. Då stod tjejen och höll upp porten. Bakom henne stod Pontus och föreningens ordförande. Pontus ropar då över tjejens huvud att det varit inbrott och tjejen såg alldeles panikslagen ut. Jag gick in och såg till att hon hamnade utanför och att porten slog igen. Pontus och Björn gick ner i källaren igen och bad mig hålla utkik efter en kille i bara skjorta. Och mycket riktigt, kort därefter kom en kille in från ett annat håll med andan i halsen. Regnvåta jeans och i bara skjorta. Jag har aldrig sett honom innan och vet att han inte bor här. Den jäveln frågar mig då om "jag sett någon springa omkring i huset". "Jovars" sa jag, "vi letar efter någon just nu". Och han bara "eh, jag också min kompis ringde just och sa att det sprang omkring någon här". Jag bara tittade på honom. Jävla idiot. Sekunden efter sprang han ut genom porten.

Inte heller denna gång fick han med sig något, men fan vad förbannad jag blir! Grrr!

Hur mycket porr konsumerar ni egentligen?

2009-12-09T10:27:00.000-08:00

Vi såg en liten snutt av Förkväll igår, det där som fått så mycket kritik och som nu bytt programledare till Carin da Silva, Elisabeth Höglund och Yvonne Ryding. Annika Lantz var med igår och jag älskar henne. Yvonne Ryding satt alldeles spänd längst ut på soffkanten, framåtlutad. Och Elisabeth bara "du den där artikeln du skrev för Bang om den mansdominerade humorbranschen..." och Annika bara "Elisabeth har du läst artikeln?" och Elisabeth bara "eh nej" och Yvonne utbrister "inte jag heller!". Och så avslutningsvis "Annika du har ju skrivit en bok om intervjuteknik" och Annika bara "ha ha, nej det är inte jag det är en ANNAN Annika Lantz som skrivit den". Och där var den intervjun avslutad, med en Annika Lantz som flinande tittade ner i knäet på sig själv. Bra research, verkligen.

Det där med sexism. Det är ju knappast så att det är alltid solklara fall av förtryck och diskriminering. Aldrig att någon går fram och klämmer en på tuttarna (eller jo, men rent generellt, på jobbet och så där) och bara "bröl, din hora". Det är alltid lite diskret, så där så man nästan upptäcker det först i efterhand, när man fått en obehagskänsla och inte kunnat peka på varför. Som när en på jobbet mitt i ett samtal gick fram och smekte mig i nacken. Som om det vore ett lämpligt sätt att bete sig mot en kollega. Eller som idag, när jag träffade några av entreprenörskillarna i fikarummet. De där killarna som är skitschyssta och som jag alltid pratar med på lunchen. En av dem, som jag pratat med mest, sa en sådan jävla dum grej. Och naturligtvis var det menat som ett skämt, det är det ju alltid. Jag berättade att vi fått två nya medarbetare och att det eventuellt kommer ytterligare två om några veckor. En riktig tjej-maffia hade vi blivit, sa jag. Och så skrattade vi. Och så den här killen då, som började "oj oj oj, då kan man ju knappt sticka in huvudet till er nu när ni bara är tjejer, bah 'surr surr'" och "hur får ni någonting gjort?"

Och i bara farten så skrattar man ju. Vill höll ju på att skämta redan. Vi hade redan stått och skrattat en stund åt någonting annat. Jag fick ändå fram ett "du, hur tänkte du nu?" och fick medhåll av en av de andra killarna. Det är väl fan alltså. Som om jag skulle fråga dem hur mycket porrtidningar de konsumerar där ute i sin bod och sedan asgarva åt det.

Stämning

2009-12-07T13:31:00.000-08:00

Inga begravningar under 2009, sa jag. Det klarade sig nästan.

Ikväll blev en fin kväll, ändå. De tyckte att jag sjöng för honom och det kändes fint. Och det var så många där.

Utan vänner och familj klarar man sig inte. Inte så bra i alla fall. Och så känns det bra att få lov att vara lättad också.

Snälla bara lyssna

2009-12-05T07:09:00.000-08:00

En sådan som de kastade småsten på

2009-12-02T11:11:00.000-08:00

December går redan i 120, som det brukar. Körövning och extra körövning de två senaste dagarna, dans i morgon, julfest med jobbet på fredag. Konsert, julfest hemma och luciatåg nästa vecka. Sedan en totalt oplanerad vecka (!), som inte för den sakens skull lär vara händelselös. Det ska bakas julgodis med den lilla syskonskara som är kvar i Sverige, köpas klappar, skickas julkort och mysas ordentligt också. Om vi har tur kanske det kommer en snöflinga eller två.

Storasyster kommer i januari. För gott alltså. Med sig tar hon sin lilla familj. Isak och John. John, som är född och uppvuxen i Texas, hade fått kommentaren av en vän: ja då blir det sista gången du firar en jul utan snö nu då! Jovars, här i Skåne är vi garanterade vita jular. Så sant som att det aldrig blåser här, eller att småorterna tar emot flyktingbarn med öppna armar.

Jobbet går undan också. Full fart. Nya uppgifter, nya medarbetare, nya utmaningar, mer självständighet. Det är bra. Jag gillar det. Nu är det riktigt kallt också. Minusgrader. Jag gillar det med. Mitt miljövetarhjärta lugnas lite då. Och så infinner sig julkänslan lite bättre. Första advent firades med Jocke och Elin på besök, med nybakta lussekatter och gammal glögg. Det var julkänsla så det förslog då också.

Men sången gör nog mest. Jag är och förblir en körnörd, en sådan som de kastade småsten på i skolan.

Inte för de blödiga

2009-11-29T10:30:00.000-08:00

Gråter för minsta lilla nuförtiden. Kolla liksom.

Damn woman!

2009-11-21T06:05:00.001-08:00

Ellen Degeneres din underbara människa! SATAN! Precis så ska jag vara när jag är 50. Exakt så.

Vad är syftet?

2009-11-21T02:37:00.000-08:00

Jag är ofta arg på morgnarna. Jag har inte riktigt räknat ut varför, förutom att det tydligen ligger i min natur. Men alltså, från det att jag cyklar ut genom dörren och tvingas möta alla jävla idioter till cyklister, till det att jag kommer in på mitt rum på jobbet, så är jag irriterad. Ofta i alla fall, inte alltid. Denna vecka har det till viss del också berott på pms och då är det inte så mycket att göra åt saken. Men jag kan gå och tänka på olika situationer som gör mig arg och så förfasas jag över det. Går och pratar för mig själv, muttrar och resonerar. Men varför? Vad fyller det för funktion?

En sak vet jag i alla fall. Jag uppfattar ändå mig själv som en uppriktig och i många fall rak person. Men jag har en tendens att gå och dra på saker. Tänka på det, vrida och vända på det, irriteras över det, begrunda det, försöka se min egen del i det, innan jag tar itu med det. Att "ta itu med det" innebär oftast att konfrontera någon. Och det blir svårare och svårare ju längre man väntar. Risken finns då alltid att man har förstorat problemet, och att vederbörande känner sig som en idiot för att man gått och irriterat sig på dem så länge. Där har jag kanske någonting. En ilska mot mig själv för alla saker jag inte tar itu med. Och i synnerhet där jag känt mig kränkt, utan att vederbörande har behövt stå till svars.

Jag är inte arg varenda morgon, men denna vecka har det känts så. Jag har även tagit vaccinet i veckan. I ösregn och storm stod vi ett antal hundra Möllan-bor och köade få att bli stuckna, och efter det har jag varit lite tröttare än vanligt. Gick efter halva danslektionen i torsdags och har ont i armen och huvudet. Mens också. Ibland hopar sig allting. Men storasyster har varit här och lyst upp. Har fått träffa syskonbarnen också och storebror och svägerskan. Jag kom bort lite från ämnet märker jag. Jag analyserar alltid mig själv och försöker jobba bort mindre trevliga sidor. Det här med ilska och irritation är någonting som hängt med hela livet. Mycket av det är arv, vilket blivit särskilt tydligt de senaste åren. Men mina syskon är inte som jag. Så det måste finnas en till variabel som jag inte blir klok på.

Jag grubblar vidare. Tills nästa gång: den här går jag omkring och nynnar på nuförtiden:

Jag älskar Mia och Klara

2009-11-13T11:49:00.000-08:00

Fredag kväll och jag däckade på soffan bara för en stund sedan. Regnet har vräkt ner hela eftermiddagen och efter en blöt cykeltur hem mötte Pontus med te och mackor. Ett nytt avsnitt av The Wire och jag var toast, som man säger om man är a little international.

Ruskade liv i mig själv och har åtminstone tagit mig till datorn. Pontus kollar på bandy (en fredag kväll, jag vet, jag hade hellre skjutit mig själv i huvudet) och jag funderar på om jag orkar gå och lyssna på Hoffmaestro eller inte. Inte för att det är långt att gå, dyrt eller har en övervägande risk att bli tråkigt - det är bara det att vi har i stort sett aldrig en oplanerad, lugn kväll hemma tillsammans. Just nu förbiser jag det faktum att vi tysta sitter på varsitt håll med bandy och dator - vi är hemma SAMTIDIGT och har inga direkta planer. Popcorn och film lockar. Eller vuxenbus, som Gulletussan hade kunnat säga. Jag älskar Mia och Klara förresten. Så många fina uttryck jag fått av dem. "Brrrrrrrååååååååååååå!" "Har du barn?" "Viveca Andebratt heter jag" "Rrrrytmisk massage" bland många andra.

Det var en fin busschaufför jag åkte med hem från jobbet, i regnrusket. Han välkomnade oss in i värmen och gjorde så med alla resenärer. Sedan tog han micken och önskade oss en trevlig helg. Igår på dansen sa Lisa att jag gjorde de nya rörelserna vi fick lära oss så lätt och fint, att jag var gjord för dans. Då blev jag lite varm i hjärtat.

Precis vad barnen behöver

2009-11-12T09:34:00.000-08:00

Vellinge kommun alltså. Så bottenlöst pinsamt. Ja STACKARS Hököpingsbor som tvingas ta emot hela TRETTIO barn från krigsdrabbade länder. "Vi känner oss otrygga" säger de stackars invånarna, som räds inför barnens stundande ankomst. Gud ja, jag förstår att ni är rädda; det är verkligen ER det är synd om. Troligen kommer barnen hit beväpnade. Redo att ta våra tjejer, våra jobb samt starta bråk i tid och otid. Sprida skräck bland de stackars Hököpingsborna. Ja USCH vad det är synd om er. Gamla slitna uttryck kommer upp till ytan, såsom

"Jag är inte rasist, men..."
"De får gärna komma hit, bara JAG slipper dem"
"Det vet man ju hur de är"

Så skyller man på brist på migrationsavtal. På att de stackars invånarna fick reda på det så sent. Som om det har någon tänkbar relevans. Det är bara ursäkter som stinker inskränkthet och okunskap. Vem vet vad dessa barn gått igenom? Från vilka länder de kommer, vad de utsatts för och om de har kvar någon familj i livet? De kommer ensamma hit, utan föräldrar och syskon, med en handfull andra barn i samma sits. Till ett land i fred, där de kan få leva i trygghet, långt från bomber, tortyr med mera. Eller? Senast i eftermiddags läste jag om hur Attendo tvingats skaffa "goda kontakter med myndigheter, både för vandrarhemmets och enskilda politikers säkerhet". Att det råder hätsk stämning i byn. Precis vad de här barnen behöver alltså.

Deras brott: de har ett epitet som vi tillskrivit dem, nämligen "flykting". Ja, jag hoppas att det råder bot och bättring på detta, och att barnen visar tacksamhet för att Vellinge kommun offrat sig och sina surt förvärvade slantar som de själva behöver så väl. Grattis Vellinge, härligt! Ni har väl förtjänat pris för årets mest trångsynta och hjärtlösa attityd.

Tankar i en telefonkö

2009-10-29T23:08:00.000-07:00

Försöker få tag på en taxi. Taxi till jobbet blir det idag, jag fick för mig att det skulle vara smidigast. Jag har en jättekorg med ostar, bröd, marmelad, salt, korv, choklad och annat, insvept i cellofan. Niklas ska få den, han som slutar på jobbet idag. Och jag fick inte plats med korgen på cykeln och ville inte riskera att stöta på Niklas på bussen. Vilket antiklimax det hade varit. Ergo: telefonkö.

Jag har en djävulsk innebrännare på min haka. Jag DRÖMDE om den till och med. Det är en sådan där som gör ont om man spänner några muskler i ansiktet. Vilket man gör hela tiden märker jag.

Tid i kö: 04.51. "Vi tar strax emot sitt samtal".

Inte så smart att försöka få tag på taxi i rusningstid, jag inser det. Men jag har god marginal i alla fall. Förutsatt att det finns någon som kan komma inom tio minuter från det att jag får tag på dem.

Tid i kö: 07.08. "Just nu är det många som ringer".

Ikväll har jag bokat bord på ett tapas-ställe som ska vara bra. Pontus vet inte om det, jag tänkte att vi skulle ha en romantisk afton på tu man hand, han och jag. Det blir inte så ofta som man kan tro. På vardagarna har jag dans och kör, och han spelar, träffar kompisar och är medlem i bostadsrättsföreningen. Och på helgerna gå vi på fest, eller går ut eller på spelningar eller vad som helst.

Tid i kö: 10.37. "Vi hatar er. Vi kommer inte att lyfta på luren förrän ni väntat i minst en halvtimme."

Nu jävlar! Wohoo!

Guess who...?

2009-10-25T04:57:00.001-07:00

Mooaaaahahahahahaaaa....

Jag skrämdes igår. En vecka innan Halloween.

Träningsvärk i fötterna

2009-10-23T11:04:00.000-07:00

Lyx är att en fredag åka direkt från jobbet till frisören (som själv tog kontakt och frågade när jag ville komma), få ett glas vin, lite massage och bli omhändertagen. Första ordentliga lönen sedan jag gick upp till heltid. Nyklippt, fredagsmysig och smått nervös är jag. Varför skriver jag en annan gång.

En bra helg ska det bli. Gymnastiserande av olika kroppsdelar. Apropå det - jag fick beröm på dansen igår. Jag och en annan tjej. Två gånger. Första för att vi var bra på att ge uttryck och sedan fick vi visa upp en rörelse som vi tydligen gjorde som läraren ville. Nu börjar vi lära oss mer teknik. Jag hade träningsvärk i fötterna (!) i morse, så att jag hade svårt att gå från bussen upp till jobbet. Vi använder och isolerar helt andra muskler än jag är van vid. Skitcoolt. Jag vill fortsätta, det är bara fem gånger kvar nu och vi har precis kommit igång känns det som. Jag ska fråga om läraren vill fortsätta efter jul.

Nu berättade Pontus att en kompis pojkvän blivit misshandlad förra helgen. Två smällar på käften och ett söndersparkat ben. Trevligt.

Nej, ett glas vin nu. Alldeles för mycket som snurrar i huvudet. Ny medarbetare på jobbet, en som försvinner, resplaner, festligheter, svärmor på väg...ett glas vin är vad jag behöver.

Puss på er

Kärlek

2009-10-18T09:36:00.001-07:00

Carro, Lisa, Nina, Linda, Kristin, Pia, Maja, Julia, Lisa, Lisa, Clara, Frida...underbara flickor. Underbar kväll. En massa musik, kärlek och öl. Fan vad jag är lyckligt lottad.

Och snart kommer en annan kärlek hem. Pontus. Som varit på Island hela veckan. Jag har placerat ut värmeljus (jag skiter i att det är klyschigt) och ska snart laga mat. Solen har lyst hela dagen och träden är gula och röda. Så fint allting är.

De andra är falska Ebba, det vet du va?

2009-10-14T13:47:00.000-07:00

Ååh, nostalgi...

Och det här också. Bara musiken liksom. Gåshud.

Ila!

2009-09-30T10:38:00.000-07:00

Strax på väg till middag hos en kompis. Det har äntligen blivit kallt ute! Dags för myskläder och kanske unna sig lite nya, fina vantar och sådant? Hittar dock fortfarande inga skor som jag gillar. Vet inte vad jag har för stil längre, och det har jag alltid vetat! Kanske att jag köper ett par jag såg på Nilson, för 800 spänn. 1000 spänn var nämligen för mycket, på ett par andra jag såg... (jojo, med en mellanskillnad på knappt en utekväll).

Var ensam på jobbet idag, de andra var sjuka eller lediga. Inte för att jag var sysslolös, men det var lite ensamt. Och stegen är inte så många idag, på stegräknaren. Tur att jag ska kliva i lite trappor och så nu. Plus 2700 steg för cyklandet idag, och i morgon 1 1/2 timmes dans. Det ni.

Nej fan nu ropar Pontus, och här sitter jag med spolar i håret...

Tiden rusar

2009-09-29T11:05:00.000-07:00

Det har gått skitbra på jobbet på sistone. Har fått massor gjort, varit supereffektiv och bollat flera saker samtidigt. Ansvarige i vår lilla avdelning har varit hemma sedan i fredags och jag har fått ta över lite smått ansvar. Det är kul. Dagarna rusar iväg.

Stegräknartävlingen började idag, den vi har på jobbet. Vi ska hålla på i fem veckor. Jag är uppe i 6800 steg idag, så jag lär komma över 7000, vilket är en statistiskt rekommenderad dagsmängd. I övermorgon börjar dansen, den som blev inställd men sedan återställd. Äntligen. Jag behöver röra på mig.

Jag blev uppläst i p3 idag. Clementinerna är ute i affärerna och det är kyligt i luften. Jag bara myser. Jag läste om ett företag som verkade passa mig mer som handen i handsken än något annat. Har kikat lite på det. Får se. Tiden rusar.

Hur snyggt är det här då?

2009-09-28T12:23:00.000-07:00

Det är ett långt klipp, jag vet. Man det är fan vad vissa är begåvade.

Kungar

2009-09-25T14:54:00.000-07:00

Kings of Convenience får mig att tänka på Göteborg. Hur allting var långt borta, men obehagligt påträngande. Hur jag låg på den hårda madrassen och omslöts av musiken. Den här är ny. Den här tycker jag om:

Folk är så känsliga nu för tiden

2009-09-23T12:21:00.000-07:00

Hört på p3 idag, om felsägningar och konstiga uttalanden. En lyssnare hade varit på studentskiva, där vederbörandes mormor (eller liknande äldre släkting) hade hållit tal. Hon avslutade med:

"Då får jag tacka för uppmärksamheten. Egentligen skulle jag vilja lägga in ett "Heil Hitler" här, men sådant får man ju inte säga nu för tiden."

Paragrafryttare - världens otack

2009-09-23T12:07:00.000-07:00

Sura människor alltså. I förrgår cyklade jag i vanlig ordning hem från busstorget, sådär vid fem-snåret när en massa andra människor också är på väg hem från jobbet. Det finns som en liten cykelrondell på vägen, där det brukar passera massor med cyklister och där det kan bli lite trångt. Och Malmö-trafikanter är ju, som bekant, inte de mest hänsynsfulla och regelstyrda i världen. Och visst, jag vet att jag också har en tendens att brusa upp. Men jag skulle aldrig skälla på någon för en småsak, eller bara för sakens skull. Paragrafryttare, goda råds-givare. Surkärringar- och gubbar.

Ja hur som helst. Jag cyklar lite i min egen värld, eftersom jag cyklat samma väg hundratals gånger, men vaknar plötsligt till. Framför mig cyklar en äldre kvinna, dömt av det gråa håret. Och just i den besvärliga så kallade cykelrondellen, cyklar en annan kvinna om henne, på höger sida. Antagligen för att det var det smidigaste. Hon var inte i vägen för någon, snarare höll hon sig ur vägen. Men då jävlar! Tanten framför skriker (ja, skriker) "Din jävla kärring! DU cyklar inte om på HÖGER sida, det är ju livsfarligt! JÄVLA KÄRRING!"

Och som de flesta normala människor, ryckte den andra kvinnan mest på axlarna, ignorerade surtanten och cyklade vidare. Det dög naturligtvis inte. Jag ser nu hur surtanten ilsket tar i och börjar trampa på som fan för att komma ifatt, cyklar om henne (på rätt sida förstås) och snäser "Om du inte kan cykla så gå en kurs!"

Ja jösses. Kul liv hon måste ha. Underhållande för mig som såg spektaklet bakifrån och slapp bli utskälld. Men dessa människor, som bara måste säga till när andra gör fel. Bara för att. Sådana har jag stött på många gånger. Och igen, jag vill inte vara den som kastar sten i glashus och jag VET att jag har humör. Men jag tar inte ur mina aggressioner på vilt främmande människor för saker som inte spelar någon roll. Visst kan jag snäsa åt Pontus i onödan. Men det gör väl alla ibland? Och så säger jag förlåt.

Barnasinnet kvar

2009-09-20T08:38:00.000-07:00

Den här åkte jag i torsdags. Två gånger. Det är inte ofta man får skrika av skratt nämligen så man måste ju passa på.

Och så den här. Var lite harig först, men åkte sedan. Att se hela Köpenhamn ovanifrån i solnedgång är rätt häftigt.

Dubbelhet

2009-09-15T09:12:00.000-07:00

Jag har huvudet på skaft, äntligen. Reder ut. Klarar utmaningarna. Det är bra.

Dansen blev inställd. Fan också.

Nej, jag har inte svininfluensan

2009-09-03T06:48:00.000-07:00

Uttråkad. Uuuuttråååkaaad.

Hemma för tredje dagen från jobbet. Vet varken ut eller in. Är inte frisk, är inte riktigt sjuk. Blir inte bättre och inte sämre heller. Hur gör man liksom? Rent teoretiskt hade jag kunnat vara på jobbet idag. Jag har cyklat iväg till affären idag och det gick bra, inga svettattacker eller hjärtklappning. Jag har varit på benen och huvudvärken är i stort sett borta. Men som nu då, för tio minuter sedan gick jag ner för att flytta bilen. Den stod fem minuters promenadväg bort, och sedan körde jag den hit, till vår gata. Helt svettig blev jag. Det var ju knappast någon ansträngning (men jag ska INTE ut på vägarna idag, det ska jag säga). Så något skit i kroppen har jag Jag vet inte hur många som sagt "ah, det är svininfluensan, ha ha" till mig den här veckan. Och ha ha, det var jättekul de tio första gångerna.

Nej. Jag har sådana där vita fläckar i halsen, som när man har halsfluss. Men jag har ingen feber att tala om. Jag har ont i hela huvudet, ibland mest i pannan, ibland mest i nacken. Och ont i kroppen, så där som vid feber. Fast jag har ingen feber. Och så är jag trött. Men inte så trött att jag ligger och sover, bara så pass att jag inte orkar göra något. Idag är som sagt första dagen jag varit uppe hela tiden. Ingen snuva har jag och ingen hosta. Tack och lov. Ingen flunsa alltså. Samma symtom har tydligen Pontus lillebror och fyra av hans klasskompisar. De ligger hemma från skolan med halsont och huvudvärk, men ingen feber och ingen snuva. Skumt alltså.

Så får jag lite dåligt samvete, för att jag inte är på jobbet. Får ett styng av det när jag på morgonen meddelar att jag inte kommer till jobbet idag heller. Som om jag ljuger. Eller som om någon tror att jag ljuger. Fastän Jenny skrev till mig idag att jag skulle komma tillbaka först när jag känner mig frisk och pigg igen. Vilket borde vara självklart, men det är det inte. Hon fick själv matförgiftning förra veckan, var hemma blott två dagar och kom tillbaka alldeles blek och skakig, oförmögen att äta annat än skorpor och bananer. Det är ju inte ok, och det sa jag till henne. Men det är väl det, att de finns dem som är hemma så fort de har en fis på tvären. Och det vill inte man att någon ska tro. Och den här "mitt emellan-sjukan" går mig på nerverna. Nu får det fan blomma ut i någon ordentlig sjukdom eller försvinna.

Ack ja, vilka problem vi västerlänningar har.

Men jag gillar ju P3 ändå...

2009-09-02T05:15:00.000-07:00

...eftersom de ger upphov till citat som "vi kan väl ställa honom mot en vadderad vägg så att vi slipper mejsla ut honom", som när Kodjo blev sparkad i magen av en livvakt.

Dagens i-landsproblem/dagens språkfascistutbrott

2009-09-02T03:19:00.000-07:00

Låt vara att P3 berättar nyheter i notisform. Låt vara att de vill rikta sig till en ung publik och säkerligen avdramatisera ett och annat. Men va fan, de pissar ju på människorna de pratar om i reportagen. För det första säger de alltid "kille" och "tjej" i stället för pojke, ung man, flicka eller ung kvinna. Låter fullständigt idiotiskt. För det andra envisas de med att använda slang (eller vad man ska kalla det):

"Hur är läget med tjejen då?"
"Killen hade däckat på en fest då 38-åringen gav sig på honom"
"Regeringen blev förbannad"
"Det har visat sig att man kan få skador om man käkar bantningspiller"

Jag är medveten om att jag nu framstår som en bitter gammal konservatist. Men det är jag inte. Jag tycker bara att man inte behöver låta korkad när man läser upp nyheter. Och jag tycker man kan visa ett våldtäktsoffer respekt nog att uttrycka sig annorlunda än "killen hade däckat på en fest".

The laaaand of the freeee...

2009-09-01T05:35:00.000-07:00

USA alltså. Som framställer sig självt som världens mest framstående, moderna, fria och bästa land. Supermakten USA.

Är hemma från jobbet idag och har slöglott på tv under dagen. På The Ellen Show, som jag egentligen gillar, var en liten sjuårig kille med och dansade. Jättesöt var han och när Ellen frågade vilken hans favoritleksak var, svarade han "Svamp-Bob fyrkant". Och tadaaa, så fick han ett helt bord med Svamp-Bob fyrkant-leksaker, troligen värt tusentals dollar. Publiken skrek, liksom de alltid gör när hon delar ut böcker, dvd-spelare, i-pods, cd-skivor, bilar, tvättmskiner etc. Skriker alltså, som besatta. God bless America, the land of cosumption, materialism and elitism.

Och så Oprah då. Som tog upp en aspekt av finanskrisen. Par som förlorar både jobb och hus, klarar de att hålla ihop äktenskapet? En intressant fråga, visst. Säkert oerhört jobbigt att behöva gå igenom den situationen. Mitt problem gällde paret som ställde upp och berättade om sina liv. Han hade blivit av med jobbet och banken hade utmätt deras hus som de haft i fyra år. Kvinnan tog dottern med sig och flyttade hem till sina föräldrar, men hennes man var inte välkommen där, för han var arbetslös. Och det tyckte svärföräldrarna var RESPEKTLÖST. Så han fick snällt hyra ett hus ett par mil bort. Saker de hade haft i sitt gemensamma hem var han tvungen att sälja för att kunna betala hyran. Han tyckte inte att huset han hyrde var ett hem, snarare ett skydd mot vind och insekter, sa han. Det kunde bli ett hem, om hans flickor kom dit. Och han kände skuld, det gjorde han. Han kände det som ett misslyckande och att det inte var så här han tänkt sig sitt liv. Förståeligt.

Frujäveln då? Jo, hon berättade öppet att hon troligen skulle lämna det här äktenskapet. Hon gillade inte att mannen sålde platt-tv:n och annat för att kunna betala sin hyra. Det var hans jobb att försörja henne och dottern, och det hade han misslyckats med. Hon kände sig så misslyckad, en 36-åring som flyttar hem till mamma igen.

Tja, jag vet inte, det första som slog mig - och det är väl inte helt otänkbart - var att HON kunde väl ta och skaffa sig ett jobb? I stället för att gnälla över sin misslyckade man och den förlorade platt-tv:n så kunde väl hon lyft på arslet och själv hjälpt till att försörja familjen?

Jag orkade inte titta klart. Orkar inte med moralist-Oprah och hennes plastikopererade psykologer och ekonomer och rådgivare, och hennes präktiga, gudsfruktiga publik som dyrkar henne i sina likadana pastellfärgade toppar. Fan vad det landet är bakåtsträvande i många avseenden. "Mannen är familjens överhuvud, familjens försörjare". Dr Phil vet jag inte ens vad jag ska ta mig till med. Han lever för fan på 1800-talet med sina familjevärderingar. Och folk dyrkar honom också. Och var började han? Jo, hos Oprah.

Ja, God bless America.

Kom tillbaks, denna världen var så underbar

2009-08-31T13:34:00.000-07:00

För ett år sedan satt jag, stressad och illa till mods, i en bil på väg ner från västkusten. Jag hade varit på ett bröllop jag egentligen inte ville gå på och ville bara hem. Halvvägs ner till Malmö fick jag meddelandet. Att jag inte hann. Att hon hade somnat in. Förlåt mig, att jag inte var där.

Ikväll var jag där. Tände två ljus. Ett brann redan när vi kom.
Jag saknar dig så gränslöst.

Stanna här nu

2009-08-27T09:44:00.000-07:00

Tiden springer ifrån mig. Dagarna och veckorna går för fort, jag hänger inte med! Oftast är det ett tecken på att jag har roligt, vilket givetvis är bra och eftersträvansvärt. Men varför kan jag då inte få hålla kvar vid det lite längre? Det är orättvist att tiden går långsamt när man har tråkigt och fort när man har kul. Tiden kan stanna här nu ett tag känner jag.

Att veta att allt är beständigt

2009-08-23T07:57:00.001-07:00

Jag var i mitt barndomshus igår. Allt är tömt, så när som på lite blomkrukor, tomma byråer och flyttlådor. Träden med Katja-äpplen på framsidan hade växt sig stort, större än vad jag kom ihåg och det svarta staketet på baksidan var borttaget. Kanske plockades det bort för ett bra tag sedan, utan att jag märkt det när jag varit på besök.

Pappa hade kvar en låda med böcker och min gamla kista med dockor. Three Little Pigs, No school today, The teddybear picnic, Boken om morfar Prosten, Rut-Emma och andra, väl använda barnböcker. Doften av plast och gamla dockkläder var välbekant, såsom tygerna och dockornas utseende. Den där dockan jag hade, som kunde kissa, som Malin kladdade ner med en kulspetspenna när hon var arg på mig en gång. Och den där dockan som egentligen var hennes, som mamma hade gjort. Jag hade haft en likadan med annan hårfärg, som försvann när vi flyttade hem från Australien. Det var udda saker som slog mig, när jag gick runt i alla rum och vrår för att ta farväl. Jag visste precis var golvet skulle knaka i mitt gamla rum, framför fönstret. Mönstret på väggarna i duschen på övervåningen och toalettdörren som inte gick att låsa där. Min gamla Nirvana-plansch hängde fortfarande kvar i garderoben utanför mitt rum. Kaklet i mammas och pappas badrum, uterummet, stenläggningen på uppfarten. Dörren till tvättstugan, som var så svår att stänga innan den byttes ut. Jag minns ljudet av den gnisslande garageporten och den stora frysboxen i garaget. Det är visserligen inte så länge sedan, så det låter kanske löjligt att skriva så, att "jag minns", men det känns om om det är en evighet sedan. Det är i alla fall ett väldigt glapp mellan nu och då.

Det gjorde så himla ont. Där har jag bott. Där växte jag upp, började skolan och fick mitt eget rum efter att pappa byggt till två rum på övervåningen. Där tog jag också studenten och började jobba. Jag minns vad vi hade i varje kryputrymme, och vilka av dess luckor man kunde få upp utan nyckel. Färger och penslar i det i stora garderoben. Skridskor och vinterskor i det i lilla. I kryputymmena i vardagsrummet fanns det madrasser eller resväskor. Gamla böcker. Pinaler. Och våra gamla leksaker på det lilla loftet. Mina och Malins barbiedockor, böcker och lego. Johans dinosaurier. Jockes gamla Amiga. Jullådan. Där har jag firat nästan alla mina jular och många av mina somrar. Spelat spel med mina syskon, kastat boll, spelat fotboll, brännboll och kubb, ätit iskalla Ingrid Marie-äpplen, jagat hundar som jagat igelkottar. Där fick Lykke i halsen när hon kom och åt med vår familj, och mamma dunkade henne i ryggen så att hon blev alldeles förskräckt och där bankade pappa ner sina bestick i köksbordet en gång när han blev arg. De randiga besticken, som lämnade djupa spår i bordet. Där har vi levt, och nu gör vi det inte mer. Det finns inget att komma hem till mer, som är "hemma", som är välbekant, där man hittar överallt och där ens gamla prylar kan ligga. Nu har de första spekulanterna varit där och tittat. Jag vill inte att någon annan ska bo där.

Jag trodde inte att det skulle vara så svårt. Pappa och hans sambo har flyttat in i det nya huset, farmors gamla hus, bara några hundra meter bort. Allt är ombyggt. Det ger mig en viss lättnad, att någon är kvar i byn, att det fortfarande finns något att återvända till där. Men allt gammalt är borta. Farmor är borta. Inga mer kinamatskvällar på söndagarna hos henne. Jag får någon sorts orimlig trots, vill bli liten igen och få tillbaka allting. Familjen, mormor, farfar, farmor. Veta att allt är beständigt. Jag har så svårt att acceptera alla förändringar. Även om jag är otroligt lycklig, även om jag oftare än någonsin tänker att jag har det så jäkla bra, så längtar jag helt barnsligt tillbaka.

Allergisk? Jag?

2009-08-21T14:32:00.000-07:00

Ända sedan jag var liten har jag varit allergisk mot myggbett. Somrarna i norrland kunde vara nog så jobbiga, med klibbiga myggstift, påbyltade kläder och gigantiskt uppsvullna bett. Jag minns att jag en gång fick ett bett på ovansidan av foten och på grund av det fick jag inte på mig min gympasko. Hur som helst verkar det ha tonats ner med åren. Det händer ibland att betten blir svullna men de är inte av samma kaliber som när jag var liten. Det verkar dock bero på vad det är för typ av mygg. Förra sommaren uppe i norrland till exempel (då jag visserligen åt antihistamin utifall att) och i Kroatien nu i sommar, blev betten relativt små och försvann rätt så fort. Så idag på vägen hem från jobbet blev jag stucken innan jag skulle hoppa på bussen. Det svullnade upp och blev varmt ganska fort. Och kolla nu. Det första fotot är taget tidigt ikväll (utsidan av vänster överarm):

Det andra är taget alldeles nyss. Jag har ökat kontrasten på båda bilderna för att det ska synas lite bättre. Det är inte så svullet på höjden, men jag skulle tippa på att det är ca 6 cm i diameter.

Varmt och alldeles hårt är det. Och kliar som sjutton. Pontus, som sällan blir biten och som får pyttesmå bett, hade fått tre stycken härom natten, som vi ifrågasatte om det ens var myggbett. De var stora, röda och knallhårda. Kanske har vi mördarmygg här nere i Skåne. Dags för en allergitablett kanske? Eller ska jag se hur stort det kan bli?

Pastan är lite väl överkokt

2009-08-21T08:40:00.000-07:00

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Den gick hur fort som helst. Jag gillar mitt jobb (även om jag inte alltid gillar att gå upp tidigt på morgonen, men jag föredrar det framför att komma hem sent) och jag har tagit tag i en massa gammalt som legat och skräpat i en evighet.

Däremot har jag en kollega som går mig på nerverna. Jag är inte säker på hur jag ska hantera det på bästa sätt, men jag har gått och tänkt på det länge och väl nu. Delvis beror min irritation på att hon klagar så mycket. Hon började i november förra året, och varenda dag sedan dess (varenda!) har hon sagt "gud vad den dagen går långsamt" eller "åh jag är så trött idag, vill bara gå hem" eller liknande. Det kan man ju känna då och då. Men varje dag? Och måste man säga det högt då? Dessutom är det alltid fel på vädret, andra arbetskamrater (inte så vanligt) eller på arbetsuppgifterna. Alltså, vårt arbete går ut på att rätta till fel och få bort gammal, inaktuell dokumentation. Men inte helt sällan säger hon saker som "gud vad det var mycket fel i den här pärmen" eller "nu har de gjort fel här igen". Ja? DET ÄR VÅRT JOBB ATT RÄTTA TILL SÅDANT. Utöver det kan det vara vad som helst. Skrivbordet är för högt, det blåste motvind till jobbet, det är för varmt/för kallt i rummet, bussen var sen osv. När vi var och åt en billig och helt fantastisk buffé häromdagen så sa hon "om man ska klaga på något, alltså om man MÅSTE, så är pastan lite väl överkokt". Gillar man inte jobbet, så får man väl leta efter ett nytt i stället för att gnälla hela jävla tiden. Alla har dåliga dagar, men de flesta har vett nog att lämna bekymmer hemma och ha en trevlig attityd på jobbet. Och kan man inte det så kan man säga att man har en dålig dag och på så sätt förklara för sina kollegor. Men att det ALLTID är fel på ALLTING?

Så till den andra orsaken, som troligen är personkemin helt enkelt. Vi är olika och jag har lite svårt för henne, även utan allt gnäll. Och jag tror att eftersom jag har lite svårt för henne, så reagerar jag starkare på hennes klagande (och tolkar säkert in mer än jag borde). Jag har helt enkelt lite svårt att prata med henne, för jag har känslan av att hon har ett väldigt kontrollbehov och ett starkt behov att ha rätt jämt. Man kan få sådana där småbarns-"joooooo, det är det visst det" till svar ibland (Hon sa t.o.m. emot en gång när jag sa att det hade regnat, alltså hon svarade "nej det har det inte alls det". Vem fan gör så?). Såklart att hon inte menar något illa. Men jag blir sjukt irriterad.

Jag har diskuterat ganska mycket med Pontus. Han tycker att jag ska vara ironisk tillbaka. Till exempel, när hon klagar på att det är en hel halvtimme kvar tills hon får gå hem så ska jag fråga henne om hon vet att folk svälter i världen. Lisa tyckte att jag skulle lägga in en ny tidning på hennes skrivbord varje vecka, såsom Greepeaces och Amnestys blad. Själv vet jag inte. Jag föredrar rak kommunikation och därför har jag inte diskuterat saken med någon på jobbet. Samtidigt är jag lite för eftertänksam och tänker att jag inte ska vara kvar på jobbet så länge till. Men va fan, jag har känt såhär i stort sett sedan hon började och vi har minst fyra månader kvar tillsammans. Jag vet inte hur jag ska säga det helt enkelt. Jag tror att hon är rätt så osäker och blyg (hon pratar inte med någon utöver oss i vår lilla grupp och mailar hellre kollegor än att ringa/gå och prata med dem). Och det lustiga är att när hon väl är på gott humör, då är hon så JÄKLA trevlig. En väldigt lustig dubbelhet.

Hon kanske är manodepressiv? Men ärligt talat, jag vet faktiskt inte.

Fastän hon är världsstjärna och allt

2009-08-19T03:03:00.000-07:00

Det blev en tur ner till konserten med Johnossi, det strilande regnet till trots. Och igår en magisk spelning med A Camp. Satan, vad Nina Persson är cool. Och den gamle 90-talshjälten Niclas Frisk med på scenen gjorde det än mer speciellt och alldeles pirrigt i magen. Jag fick höra alla jag hoppades på: The Crowning, Golden teeth and silver medals, I can buy you, Stronger than Jesus och Song for the leftovers. Hade jag fått önska en till hade jag velat höra The bluest eyes in Texas. Man jag är så nöjd ändå. Den som hade Ninas sinne för stil kunde skatta sig lycklig. Och så gillar jag att man kan springa in i henne på H&M eller Möllan bara sådär, fastän hon är världsstjärna och allt. Suck ja.

P.S Under konserten vände jag mig till Pontus och viskade:
- Det där är Niclas Frisk!
- Ja, det är helt sjukt...
Han har en Göteborgare till far, det kanske förklarar saken. D.S.

Festival alltså

2009-08-17T11:17:00.000-07:00

Jag har hittills sett El Perro del Mar, Embassy, Whoop Dee Doo och Bob Hund. Nu spelar Johnossi bara ett par hundra meter utanför mitt hus, men efter första dagen tillbaka på jobbet är jag trött och vill bara ligga inne och mysa. Är jag gammal och trist nu?

Nu har jag gjort det!

2009-08-17T08:19:00.000-07:00

Jag ska börja dansa till hösten. Ja, det vill säga om några veckor. Jazzdans blev det. Jag och Clara. Dessutom har jag fått nys om en kör, där en gammal klasskompis sitter i styrelsen. Hon tyckte jag skulle börja. Kanske blir mina konturer lite skarpare den här hösten.

Så här förväntar jag mig kunna göra om tre månader:

Tillbaka till ett svalt Malmö

2009-08-03T10:44:00.000-07:00

Hemma igen efter varm och avslappnande resa. Tillbaka till ett svalt och skönt Malmö, där regnet faller. Kroatien, eller närmare bestämt Pula, var vackert, livfullt, hett, grönt, blommande och spännande. Moderna byggnader varvades med uråldriga hus som såg ut att kunna rasa ihop vilket ögonblick som helst. Människorna var intressanta, så annorlunda mot oss. Varma, personliga. Högljudda. Carrovan (som jag kallar henne här, för att skilja henne från den andra Carro) har en gigantisk släkt. Vi träffade mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och kusinbarn, fruar, män, flickvänner, söner och döttrar och med de allra flesta fick jag och Carro vackert titta på, frågande, eller prata kroppsspråk. Till exempel kom Carrovans faster över en kväll när hon trodde att ingen var hemma. Carrovan och hennes föräldrar hade åkt till något som hette Valtora (skulle kunna stavas precis hur som helst) och kvar i huset var jag och Carro. Fastern hade gått dit i smyg, för att mata de inavlade katterna som strök runt huset, fast hon hade blivit ombedd att låta bli. Inte visste hon att jag och Carro satt där och spelade kort. Vi lyckades med hjälp av kroatiska, italienska, engelska, franska och en väldig massa gestiskulerade, kommunicera med henne. Hon kunde inte låta bli att mata den blinda katten, förklarade hon. Och så gillade hon inte att bada i havet. Det gjorde vi.

Dagarna var heta och spenderades vid det turkosa, salta adratiska vattnet. På stenar och klippor under brännande sol. Kvällarna var svala och vi promenerade i Pula, köpte en massa halsband och örhängen och kläder och åt glass. Glassen var alldeles gudomlig och verkade serveras i varje gathörn, jämte grillade majskolvar och souvenirer. I stora lådor låg den där, frestande med färsk frukt, chokladsås och andra godsaker, och vi var inte sena att smaka. De första dagarna var lite trevande, men vi kom bra överens alla tre. Jag känner ju egentligen bara Carro sedan innan. Carrovan har jag träffat tre, fyra gånger och man vet ju aldrig. Jag tycker att just resor sätter prov på hur man funkar tillsammans med andra människor, och har man otur går det inte alls. Men det gjorde det. Vi hade alla tre samma mål med resan och behövde aldrig tjafsa om vad vi skulle hitta på. Carrovans föräldrar, som vi bodde hos, tog emot oss med öppna armar. De bjöd på frukost, skjutsade än och och än dit och visade så gärna sin stad, med dess strandpromenader, hamnlägen och torg. Som tack köpte vi välbehövliga presenter och bjöd på middag.

Jag tycker att alla resor präglas av något. En stämning, en jargong eller vad man ska säga. Den här gången var det definitivt bristen på musik och alla de märkliga låtar som dök upp i våra huvuden därav. Det var alltifrån Samantha Fox's Touch me till självaste nationalsången. Det och alla felsägningar präglade den här resan. Som att Carrovan bad sin pappa pumpa upp Carros pung tills vi var tillbaka från stranden. Ja, hon syftade på Carros madrass, det fattar väl vem som helst.

Sista kvällen spenderades i Bale, eller Valle, beroende på om man stavar på kroatiska eller italienska (men det var ju så oerhört kul att det uttalades "balle"). Det var en by eller ort eller vad man ska kalla det, någon mil utanför Pula. Där var det jazzfestival och bland vindlande kullerstensgator, urgamla hus, sardinstånd, karuseller, människor och djur, hittade vi en fantastisk krog. Carrovans kusin Arsen, en bohem med vita kläder och stråhatt, tog oss med dit tillsammans med hans flickvän Tina, en av de vackraste människor jag sett. Stället var underbart. Trappor än hit och än dit, vinrankor, blommor, ett bord här, ett bord där, en hund, en spelman. Vi fick ett bord mitt framför en liten scen och bjöds ost och oliver, bröd och vin och fick njuta av dragspel, bas och trummor. Alla log. Det skålades överallt, på olika språk. Och vi bara myste och inandades doften av rök och basilika. Jag sa till Carro, att där ville jag ha min bröllopsfest. Arsen och Tina bjöd oss att segla med dem nästa sommar.

Väl hemma, trötta men belåtna, väntade Pontus vid flygplatsen. Han hade ringt min bror och bett om att få hämta oss i smyg, så när jag letade efter min storebrors ansikte stod där en glad Pontus i stället. Min kille. Min kärlek. Mitt gos. Nu är han sjuk. Några meter bort ligger han, insvept i sin morgonrock för att värma sig från febern. Det står en gryta med potatis- och purjolökssoppa på spisen och ciabatta i ugnen. Nu ska jag ta hand om honom lite.

Så här fint hade vi det:

Tänk liksom, att ha solrosor, hibiskus, vindruvor och fikonträd hemma i trädgården. Och så olivträd på baksidan. Det är rikedom det.

Det här med dans

2009-07-19T10:18:00.001-07:00

Jag har alltid tyckt om att dansa, men utöver några terminer med balettlektioner som liten palt har jag aldrig lärt mig något från grunden. Jag har tänkt på det några gånger, men som med mycket annat blir det aldrig av. Det hade varit skitkul att kunna salsa, house, modern dans eller något annat, men jag bänkar mig i stället framför de dansprogram som visas. Jag såg alla avsnitt av båda säsongerna av Floorfiller och nu följer jag So you think you can dance slaviskt. Med liv och lust hejar jag på dansarna och snyftar och snorar när de är duktiga. Titta bara här:

Och här:

Eller detta, hur sitter man still när man ser det här? Och hur fan gör man?

Och så till sist, dansen som ger mig hjärtflimmer bara av att titta, och som hade tagit livet av både mig och den partner som vågat sig på att dansa med mig:

Och det här är bara från de första två avsnitten. Kul för Pontus med andra ord, som hatar dansprogram.

De brukar ju bada tillsammans, har jag hört

2009-07-17T10:05:00.000-07:00

Nu är den här, ledigheten. Jag hade jobbat in fyra timmar så jag kunde gå vid tolv idag. Förmiddagen gick snabbt då jag haft mycket att göra hela veckan, men jag hann med i stort sett allt jag behövde innan semestern. Strax innan tolv smet jag in på toaletten och bytte mina jeans till leggings och sedan hade jag tänkt sticka in huvudet till Johan, som jag jobbat mycket med, och lite obesvärat så där meddela att nu skulle jag till stranden (jag råkar nämligen veta att han inte går på semester än), men han var inte där. Så det blev inget skryt.

Så lämnade jag jobbet för att möta Pontus på ett av våra favoritställen, en italiensk restaurang, och åt lunch ute i solen. När vi var mätta och väldigt belåtna smet vi ner till stranden för ett dopp. Fuktiga och klibbiga av det tryckande vädret var det ljuvligt uppfriskande och den perfekta starten på sommarledigheten. När vi så hade fått nog av hormonstinna tonåringar som "knuffade i varandra och skrek jättehögt för att de blev låtsassura" cyklade vi hem genom sommar-kaos-Malmö. Folk överallt. Hetta. Fullt av trafik, och jag som har en cykel vars kedja hoppar av hela tiden.

Jag däckade när jag kom hem. Fullständigt. Kröp ner i sängen och försökte lösa lite korsord (mitt hemliga tantintresse) men somnade strax. Drömde att jag hindrade några killar från att stjäla en bil och var sedan rätt beredd på att få massor med spö. Sedermera föll en av dessa killar ner i ett hav fullt av krokodiler och vildsvin. De brukar ju bada tillsammans, har jag hört. Tja, somliga straffar Gud med detsamma, som man brukar säga, då killen blev uppäten ganska så omgående.

Jag saknar förresten min lillebror. Det är konstigt att det är sommar och han inte är här.

Frid och lycka

2009-07-16T03:12:00.000-07:00

Näst sista dagen på jobbet. Utanför lyser solen från en blå himmel, och jag har jobbat in så många timmar att jag kan gå vid lunch i morgon. Det ska bli kanonväder och eftersom Pontus är ledig från och med i morgon, ska vi ses och äta lunch på ett av våra favoritställen. Ett bra sätt att inleda semestern, skulle jag vilja säga. I helgen ska vi fixa i ordning alla uppskjutna saker i lägenheten, kramas en massa och förhoppningsvis träffa storebror.

En hel veckas nedvarvning hägrar. Frid. Sedan bär det av till Kroatien med Carro och Carro. Till ett hus vid havet, till sol och bad och god mat. Sedan två veckors ledighet till, obestämda. Kanske blir det västkusten, kanske ett återbesök till Norrland, kanske en billig tripp någonstans med Pontus och troligen en väldig massa häng på Malmös stränder. Jag ska läsa. Och grilla. Och träffa människor jag tycker om.

Jag kan nästan inte tro det. Ledighet. Frid och lycka.

Minuterna sniglar sig fram

2009-07-13T01:02:00.000-07:00

Måndag morgon. Det går långsamt. Jag är ensam idag, då två av mina kollegor är på semester och den tredje är sjuk. Ja alltså, jag är inte ensam på jobbet förstås, men ensam representant för vår lilla avdelning. En vecka kvar till den hägrande semestern. Eller, faktiskt så känns det inte jobbigt eller tråkigt att jobba. Nu på sommaren är folk glada, det är ljust och soligt när man stiger upp och man har många ljusa timmar kvar när man kommer hem på kvällen. Den värsta nyss-gått-upp-till-heltid-och-är-inte-van-koman har tonats ner och jag börjar piggna till. Men visst längtar jag ändå. Till fyra långa veckors ledighet, med sol och bad, hemmafix, grillning, festivaler, resor, återseende av gamla vänner och avslappning. För allt det där ska jag göra. Det finns några grejer till som jag skulle vilja hinna med men det får bli nästa sommar. Norrland till exempel. Pontus mamma är där och hon ringde mig igår när hon passerade Storuman. Farmor och farfars stad.

I lördags fyllde Pontus år. Jag uppvaktade med sång och presenter och kanske den godaste frukosten världen (eller vårt lilla universum i alla fall) skådat: blåbärsmuffins, amerikanska pannkakor med lönnsirap, färska jordgubbar, nybakta frallor, kaffe och två sorters juice från Brämhults. Det ni. På kvällen tittade vi in på ett 30-årskalas och sedan cyklade vi till havet. Ut på långa bryggan, där några tonårskillar snabbt kilade in i en vrå, med sina folköl illa gömda. Sedan runt till Västra Hamnen längs med vattnet och så en lyxig drink på Davishallstorg. En fin dag.

Igår tvättade jag den största tvättmängden vi någonsin lyckats samla på oss tror jag, samtidigt som jag lagade två och lade upp tre par jeans. Effektivitet var ordet. Något var jag ju tvungen att göra, och det vet alla tjejer som har det minsta fett på insidan av låren. Jag kan liksom inte springa och köpa nya jeans hela tiden. På kvällen två hemmagjorda pizzor och det var tänkt att dessa skulle förtäras framför ett avsnitt av De halvt dolda, som Pontus fått av mig i present. Dvd:n fungerade dock inte så det blev en riktigt usel brittisk övernaturlig serie i stället och sedan Blue Crush, med Kate Bosworth. En sådan kropp skulle man ha.

Minuterna sniglar sig fram idag. Det brukar gå fort men det är tyst och trist idag. Och för guds skull, kan inte någon skicka Emily Asserbäck till en talpedagog eller låta någon annan läsa upp nyheterna på P3?

Mer literal

2009-07-01T11:14:00.000-07:00

Är det verkligen bara jag som tycker det här är humor?!

Losing jew?

2009-06-27T02:42:00.000-07:00

Det var en konstig dag igår. Michael Jackson dog och det var en stor olycka på jobbet. Utanför mitt kontorsfönster växte sig bilköerna långa och på radion spelades Bad, Billy Jean, Black and White, I want you back, I'll be there, Man in the Mirror och en massa andra låtar man glömt bort. Stackars Farrah Fawcett. En original-Charlies ängel, som prydde tusentals pojkrumsväggar och som var en megastjärna i USA. Kul för henne, att hon dog samtidigt som en av historiens mest berömda människor. Hur stora är oddsen för det, att bli "outshined" vid sin död? Det sista jag såg av henne var i Comedy Centrals roast of William Shatner, där hon fnittrande försökte komma ihåg vad hon skulle säga. Vila i frid Farrah.

På kvällen gick jag och Carro på konsert. Frysande konstaterade vi att Maia Hirasawa är sjukt snygg och att Laleh trots allt är helt oemotståndlig. Idag var det tänkt att jag skulle skaffa lite färg åt mina ben som antagit en gråaktigt genomskinlig ton nu, men det är mulet.

Förresten, är det här usla bandet Dead by April svenska? För när de sjunger "losing you" låter det som att de sjunger "losing jew". Så tokigt det blir ibland.

Glad midsommar!

2009-06-19T04:04:00.000-07:00

Glad midsommar allihop! Här tittar solen fram lite då och då, men så här vackert kan man bara drömma om att ha det:

Bilderna är hämtade här.

Tack nördar!

2009-06-18T11:08:00.001-07:00

Åh vad roligt, jag tror jag dör! Tack alla ni youtube-nördar som lägger ner tid och energi på sådant här så jag kan fördriva tiden. Så genialiskt! Vet inte vem som ligger bakom, men man har använt originalvideor (mest från 80-talet som ju idag framstår som ganska komiska fast de var menade på allvar) och ändrat texten till att handla om vad som faktiskt händer i videon, typ "nu blåser det i mitt hår". Tack nördar, ni gör mig så lycklig!

MITT DECENNIUM

2009-06-10T05:31:00.000-07:00

Igår var det exakt, på dagen, tio år sedan jag tog studenten. Lyckan var total - jag var ung och fri och hade livet framför mig. Vid millennieskiftet tänkte jag för mig själv: det här ska bli mitt decennium. Det här är vårt, vi som är födda i början av 80-talet. Decenniet när allt ska hända, där man gör många av de valen som kommer att forma livet, där man gör de där sakerna som bara är för ens egen skull. Det har varit ungefär så, under dessa tio år. Människor har kommit och gått, jag har lärt mig viktiga saker om mig själv och tagit en mängd beslut som kommit att styra livet i olika riktningar. De tio åren i en väldig fart kommer här:

1999: Efter en härlig vår, med Katterevy och andra festligheter tog jag, 18 år gammal, studenten en halvmulen dag i juni. Den sommaren fick jag min första mobiltelefon och började övningsköra. Jag åkte till Grekland två gånger det året, först med storasyster till Kalymnos och sedan till Kefalonia med mamma, pappa och lillebror. Färgade håret mörkrött och började läsa Antikens kultur- och samhällsliv och jobba på en städfirma. Jag började också hänga jättemycket på nation och jobbade bakom baren på Wermlands. Jag blev ler- och långhalm med Samira som jag inte umgåtts med sedan högstadiet. Träffade Henke, som visade sig vara ett enda stort misstag.

2000: Nu började jag läsa engelska och träffade Liina med två i. Jag klippte av mig allt håret vilket fick till följd att jag resten av terminen tillfrågades om jag var "hon den där som sjunger i Aqua". Skaffade mig en mycket efterlängtad tatuering, till mina föräldrars stora förtret. Samira och jag åkte till Dublin och hälsade på Oscar och Lukas. Sedan blev jag ihop med Patrik, stack till Kefalonia med Lottie och jobbade sedan hela sommaren på pappas företag. Till hösten flyttade jag hemifrån, till en underbar etta med stora fönster i centrala Lund. Fortsatte med engelskan och jobbade extra i köket på Sparbanken.

2001: Kontraktet på lägenheten gick ut, jag slutade läsa och flyttade hem till mamma och pappa igen. Började jobba som dagisvikarie och hade det ganska tråkigt. En före detta kärlek erbjöd mig att skriva för hans tidning i Galway på Irland, men jag bangade ur. Efter ett misstag vid namn Ted var jag rejält trött på killar och lade ner hela grejen. Firade midsommar i Båstad och träffade Gabriel som vände upp och ner på allt. Åkte på Roskildefestivalen och jobbade sedan resten av sommaren på pappas företag igen. Gjorde sedan ett riktigt svenne-move och stack till Rhodos med tre tjejer jag knappt kände. Det var dock riktigt trevligt då ingen av oss var ute efter att gå på grisfest, och jag fick två veckors total avslappning. Flyttade till min syster och sedan till en korridor i Lund. Färgade håret mörkbrunt. Började läsa svenska och var "av och på" med Gabriel. Delade detta frenetiskt med Samira som var i samma situation med sin kille. Åkte med henne till Paris och hälsade på Lottie och tjejerna. Mycket händelserik resa. Började sjunga igen, i Lunds nations kör.

2002: Fortsatte med svenskan och var nu inne på att bli författare. Blev ihop med Gabriel igen. Satte i hårförlängningar för flera tusen, som Lottie lyckades klippa av. Sökte författarskolan, skickade in arbetsprov och allt, men bangade ur - igen - innan jag ens fått svar. Gjorde slut med Gabriel som stack iväg utomlands. Var ledig hela sommaren och åkte till Lefkas med lillebror. Vid den årliga kräftskivan hos Bengan lärde jag känna ett gäng franska utbytesstudenter som jag hängde med ett år, men lyckades ändå aldrig bemästra detta språk ordentligt. Påbörjade c-uppsatsen i svenska och jobbade på dagis vid sidan om. Någon c-uppsats blev det inte, utan jag fick ett ryck och gick helt sonika in på en resebyrå och köpte en biljett till Australien.

2003: Åkte till Australien. Träffade gamla vänner till familjen och min Erin, som jag brevväxlat med sedan jag var fem år gammal. Gick på Formel 1 i Melbourne, campade på Fraser Island och seglade i Whitsundays. Kom hem, brun som en pepparkaka, och fick jobb på en skola. Det skulle varit ett femveckorsvikariat, som assistent åt en kille i förskolan, men det blev fem månader. Åkte till Grekland med lillebror, där den största jordbävningen på 50 år skedde. Det var den sista Greklandsresan. Pojken som jag jobbade med, hans familjen ville att jag skulle följa med dem till Afrika när de flyttade dit, men jag hade nått min gräns. Jag slutade på skolan och fick ett långtidsvikariat på ett dagis. Fick två magsjukor och en lunginflammation inom loppet av fyra veckor och slutade året ganska svagt.

2004: Fortsatte jobba på dagiset. Flyttade ut från korridoren till en liten lägenhet i södra Lund. Slutade i kören och återupptog c-uppsatsen i svenska. Klarade av den, vilket var en oerhörd lättnad. Mormor dog på våren och jag tröstade mig med att åka till Göteborg med Hampus, till Lottie. I slutet av en otroligt regnig och kall sommar åkte jag och Lottie till en lite ny i Bulgarien, men inte var det mycket varmare där. Kom hem, renoverade ett av vardagsrummen i mammas och pappas hus och började sedan läsa media- och kommunikationsvetenskap. Träffade Jenny, som jag sedan följts åt med. Efter flera års trånande blev jag ihop med chilenaren, men underbart är kort. Vi bråkade som in i helvete och jag gjorde slut.

2005: Började läsa genusvetenskap. Blev ideligen ifrågasatt, häcklad och satt att försvara och förklara hela feministrörelsen, Gudrun Schyman, ROKS och andra som var i hetluften. Åkte till Madrid med Lottie och hade en ganska hysterisk resa. Träffade vackra Lotta och bestämde mig för att flytta till Göteborg. Storasyster gjorde slut med sin kille efter många år. Fick inget jobb på sommaren och gjorde därför praktik på ett företag i närheten av där jag bodde. Det var speciellt att komma från genusvetenskapen till ett företag med ca 25 anställda, varav en var kvinna och som naturligtvis var den som skötte administration och ekonomi. VD:n sa till mig att han aldrig skulle kalla sig feminist, han kallade sig hellre 100 % jämställd. Sa han, medan hans fru var hemma och tog hand om barnen. Jävla idiot. Flyttade till Göteborg och började på Kvinnofolkhögskolan. Det blev en oerhörd prövotid, full av idealism och lärdomar och frustration. Mamma och pappa gick skilda vägar. Gick ner typ fem kg och firade jul i en ny lägenhet, vilket var konstigt.

2006: Blev ihop med Lars och kom över min rädsla för att prata inför andra, då jag höll i en workshop och ett entimmesföredrag om något jag knappast var någon expert på. Fick besök av både Erin och Frank, en irländare som jag lärt känna i Australien. Fick jobb som frågesports-frågeskrivare och ägnade hela den ljuva sommaren med att jobba. Sju dagar i veckan. Dels med frågeskrivande och dels på ett företag som jag HATADE. Könsroller, hierarki och förnedrande arbetsuppgifter. Fy fan. Flyttade hem till Skåne för att påbörja en treårig utbildning i Malmö, men det sket sig med papperna och jag var trött på att vela runt, så jag sökte Miljövetarutbildningen. Började läsa i Malmö och träffade Pontus. Den Stora Kärleken.

2007: Flyttade i stort sett in med detsamma hos Pontus. Han åkte till Tanzania och jag fortsatte med miljövetenskapen. Han tog examen och jag lärde känna typ hela hans släkt. De var fina. Slutade som frågeskrivare och jobbade dels extra på ett företag som sysslar med marknadsundersökningar och sedan fick jag jobb på en miljökonsultfirma samt på det stora statliga företag där jag fortfarande jobbar (oj, vilket kan det vara?). Pontus köpte en ny lägenhet och vi flyttade officiellt ihop. Fortsatte som sagt på det statliga företaget även när skolan satte igång igen, vilket var hektiskt kombinerat med all ekonomi vi läste den hösten. Detta tillsammans med all simning jag ägnade mig åt gjorde mig ganska trött.

2008: Efter den hektiska hösten trappade jag ner på arbetet och försökte ta det lugnt i skolan. Pappas sambos dotter dog i början av året och det v ar svårt att se ljus i tillvaron. Men det blev vår, jag skrev b-uppsats och lärde känna grannen, som sedermera blivit en nära vän och som bringat säkert sju-åtta miljarder nya människor in i mitt liv. Jag lärde också känna Carro, min kära och söta vän som blivit en av de närmsta. Återupptog övningskörningen, tog körkort och slutade röka. Gick väl samtidigt in i någon sorts vägg och när farmor dog i slutet av sommaren satte det ganska mycket stämningen för hela hösten. Den var tung. Mycket illamående, många kvällar hemma när kompisarna var ute. Vi årsskiftet bestämde jag mig för att vända på allt.

2009: Året inleddes med ett brutalt uppvaknande då jag utvecklat panikångest. Började träna, äta bättre och umgås mer med mina vänner. Utmanade mig själv på många sätt vilket har fått resultat. Våren har spenderats inomhus, framför datorn eller med diktafonen eller på biblioteket. Har lagt ner liv och själ den här sista terminen. Klarade hemtentan och satsade sedan på c-uppsatsen. Och jag nådde mitt personliga mål. Jag fick VG och behövde inte ens komplettera. Jag gick alltså från slacker till rätt så högpresterande. Nu får vi väl se. Jag har jobb året ut, men för en stund sedan lämnade jag tillbaka hela högen med böcker som legat vid datorn hela våren, och jag ringde kurssekreteraren och diskuterade min examen. Det är spännande.

I morgon kommer vännerna över på kaffe och kaka för att fira med mig. Och på lördag blir det firande med min och Pontus familjer. Det känns fint och bra. Jag är glad. Nu går jag in i något annat. Det blir ett annat decennium den här gången. Kanske inte ett där jag ska "göra allt för mig själv" utan det blir väl någon sorts karriär eller yrkesbana eller vad man ska kalla det. Kanske barn, kanske något hus någonstans, kanske fler resor, kanske blir det någon roman. Jag undrar vad jag kommer att sitta och skriva i juni 2019?

Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på uppsatsskrivande

2009-05-25T09:24:00.000-07:00

Jovars. Jag fick ut alla uppsatser till slut, trots både skrivare och dator från helvetet som raderade text mitt i (hur i helvete är det ens möjligt?). Bläcket tog slut mitt i en utskrift, men inte stannade skrivaren för det. Fler papper åt helvete, tills jag helt sonika slet ut resterande papper ur skrivaren för att den skulle fatta att den skulle avbryta. Bytte bläckpatron, vilket faktiskt gick smärtfritt. Däremot kom alla utskrifter efter det ut helt suddiga, men vid det laget brydde jag mig inte längre. Det fick fan se ut som det ville.

Jag hade ju upptäckt den där sidbrytningen som inte kommit med, vilket också innebar att innehållsförteckningen blev fel. Så, ut med åtta nya innehållsförteckningar och resterade sidor med rätt sidbrytning. Hade inte hunnit äta än och kilade därför ner till konsum. Jag tänkte nämligen även köpa påsklämmor att fästa ihop uppsatserna med, men givetvis hade de inga. De var slut. Så jag ilade hem igen och bestämde mig för att göra ett försök med häftapparaten. Det fungerade inte. Nu hade det gått så långt att jag bara grinade. Jag hade hållit på i tre timmar vid det här laget. Så i stället för att få i mig mat valde jag att sticka till skolan, för Lisa hade sagt att det fanns sådana där jätte-häftapparater där man kunde låna. Ringde Lisa tre gånger utan svar och tänkte att jag fick chansa. Rusade ner till gården och upptäckte att cykeln VAR PUNKTERAD. Nej, jag skojar inte. Pontus kompis som bodde här över helgen lånade den i fredags, och lyckades tydligen paja framdäcket. Hade han varit här hade jag fan strypt honom.

Rusade upp igen och hämtade Pontus cykelnyckel och sedan kom jag äntligen iväg, med ryggsäcken full av papper. 400 blad närmare bestämt. Mötte Lisa i biblioteket och berättade om hela min jävla förmiddag. Det var fler än jag som hade haft problem, naturligtvis. Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på sitt uppsatsskrivande. Det är OMÖJLIGT. Nina kramade mig och Lisa häftade ihop mina uppsatser. Jag var nämligen så frustrerad att jag bara tryckte ut krokiga häftklamrar som fastnade i varandra. Helt genomsvettig var jag.

Så äntligen, äntligen, äntligen fick jag lämna dem ifrån mig. Och få två nya i utbyte att opponera på. Jag fick examinatorn jag hade förväntat mig att få och jag tror jag vet hur han kommer att resonera. Kan inte fatta att det snart är över. Efter all de hundratals timmar jag lagt ner är jag snart i mål.

Det verkar vara en naturlag

2009-05-25T03:18:00.001-07:00

Jag är så nervös. Vår ofantligt långsamma skrivare håller för närvarande på att skriva ut de åtta exemplar av uppsatsen som jag ska lämna till skolan om 2,5 timmar. Eftersom vi har en mac som inte kan kopplas till skrivaren, har jag en gammal laptop som för länge sedan sett sina bästa dagar. Det tar ca en kvart för varje utskrift, om inte mer.

Mitt under detta ser jag att datorn, av sig själv, börjat radera text mitt i. Spelar ingen roll om jag fyller i igen. Hade ställt in datorn på fyra utskrifter men naturligtvis vägrade den avbryta. Stängde av skrivaren i panik. Den stannade, men när jag satte på den igen började den skriva ut pappersark med små krumelurer på. Kanske 15-20 stycken. Reagerade inte på några kommandon. Nu har jag startat om både dator och skrivare och börjat om. Jag har fem klara utskrifter, men SE VAD KUL! Laptopen har tydligen inte sparat alla ändringar jag gjort, utan en sidbrytning har inte kommit med. Så jag måste skriva ut ett antal sidor på nytt - för de fem redan klara utskrifterna. Och tiden bara går.

Jag är nu på utskrift nummer sex och skrivaren hackar oroväckande. Jag har inte heller en häftapparat som klarar mängden papper i varje uppsats. Jag har nu mindre än två timmar på mig. Skrivaren varnar också för att bläcket håller på att ta slut och jag vet inte om jag har papper så det räcker, tack vare all skit som både datorn och skrivaren ställt till med. Nytt bläck har jag, men med tanke på den givna situationen så kommer det inte funka. Det bara är så. Jag började kl 12 med utskrifterna, så jag var ute i god tid och jag har nytt bläck redo. Men sådana här gånger så bara är det så, att allt som kan jävlas gör det. Det verkar vara en naturlag. För alla studenter som sitter med de sista ändringarna, då krånglar allt som bara är möjligt, även sådant som aldrig någonsin händer. Som att datorn själv börja radera text.

Vi får väl se om jag överlever. Huruvida min skrivare överlever min vrede är en ännu större fråga. Enligt allt ovanstående kommer jag troligen även att trilla med cykeln på vägen till skolan och tappa ut alla uppsatser, eller så kommer bron vara avstängd så att jag inte hinner i tid. Jag uppdaterar.

Fräscht

2009-05-18T07:36:00.000-07:00

Klockan 04.17 i morse låg jag med uppspärrade ögon och insåg att jag skrivit i tio timmar och behövde stiga upp högst fem timmar senare, bara för att fortsätta. 14.46 i eftermiddags insåg jag att jag inte ätit på 19 timmar. Tio minuter senare gick jag för att handla och insåg att jag inte känt utomhusluft på nästan 40 timmar. Det var konstigt. Och att jag varken duschat eller bytt underkläder på två dygn. Fräscht.

Word började naturligtvis krångla i slutskedet, en halvtimme innan inlämning av uppsatsen. Ändrade språk, radavstånd, centrering, rubrikstorlek. Hängde sig och fick tvångsavslutas. Det i kombination med en tom mage och en helg som genererat sammanlagt tio timmars sömn - tänk er själva. Jag var nära att slänga ut datorn genom fönstret och dra täcket över huvudet.

Nu är den inne för en första bedömning. Jag vill inte se skiten mer men vet att jag måste finslipa lite till.

Bara hålla ut. Två veckor kvar.

Fortsättning på informationsbruset

2009-05-13T02:21:00.000-07:00

Apropå Malins och Ingelas kommentarer.

Jag håller med er båda. Alla verkar ha ett behov av att synas - eftersom alla andra gör det. Man vill inte riskera att inte märkas i mängden. Därav dessa ointressanta uppdateringar typ "jag kokar kaffe". Och ja, man googlar i stället för att slå upp. Men jag betraktar fortfarande uppslagsverk som mer tillförlitliga och använder mina av ren trots. Och det här med tillgänglighet - jag har minst två vänner som blir helt spattiga om deras mobiler inte funkar. Om batteriet är slut eller något annat är fel. Den ena av dem köpte ett batteri av en främling med likadan mobil - för 300 spänn, bara för att klara kvällen. Den andra lånade min mobil stup i kvarten när hennes mobil dog, för att sätta in sitt eget sim-kort och kolla om någon försökt få tag på henne. Vansinne. Jag blir tokig när telefonen börjar ringa så fort Pontus kommer hem, både hemtelefonen och hans mobil. Och han tycker jag är knäpp som inte vill att han ska springa och svara när vi äter middag typ.

Jag kom på en annan sak. Foton. De flesta har digital- eller mobilkamera och man kan ta hur många kort som helst. Syskonbarnen vill titta på en gång hur kortet blev och har man någon gång systemkamera fattar de inte vad man menar, om man förklarar att de måste vänta för att se fotot. Det ska gå på en gång. Jag ÄLSKADE att gå och lämna in mina rullar för framkallning, vänta och sedan få reda på hur korten blev. Det saknar jag. Inte för att jag inte har möjligheten nu. Jag är ju inte bättre själv!

Man jag trotsar. Och är nostalgisk.

Jag kanske bara inte hänger med i svängen?

2009-05-12T08:39:00.000-07:00

Jag blir tokig på informationsflödet. Ta melodifestivalen till exempel. Ett en gång enkelt nöje har blivit till en enda lång, utdragen plåga. När jag var liten satt vi ofta hela eller delar av familjen och tittade tillsammans, på den svenska melodifestivalen och så småningom den europeiska finalen. Vi hejade på våra favoriter och ställde oss den klassiska frågan om rätt låt verkligen vann. Nog för att schlager inte riktigt är min kopp te, men det var något av en folkfest över det. En liten höjdpunkt under våren. Sedan flera år tillbaka har jag tappat all lust att titta. Jag orkar inte med skiten. Jag vet inte hur många delfinaler det är nu, och debattprogram och expertpaneler och telefonomröstningar och vad. Till och med ESF är ju uppdelad i flera omgångar numer. Och så spelas låtarna om och om igen i radio. Det finns inget att vänta på, inget att LÄNGTA efter. Allt är så himla tillgängligt! Och jag tycker det är SKITTRÅKIGT.

Jag minns hur det var att gå och vänta på ett skivsläpp man längtade efter. Hur man lade sin sinande månadspeng på någon skiva man spanat på och sedan spelade den om och om igen tills man kunde alla låtarna utantill. Nu kan man lyssna direkt. Inte ens skivsläppen låter sig vänta, då man ofta kan lyssna på eller ladda ner smakprov redan innan albumet kommit ut. Musikvideon kan man se på Youtube. Har man hört en eller att par låtar kan man bestämma sig om man vill ha skivan eller inte. Det vill säga, om man vill ladda ner den eller betala för sig. Fildela olagligt eller ladda ner lagligt. Ingen överraskning längre.

Tv-kanalerna är oändliga. Hela folkmassor rasar emot ComHem när de varit utan tv i två timmar. Aldrig en lugn stund. En del kanaler visar sina filmer och program om och om igen, så att GUD FÖRBJUDE ingen missar något. Man behöver ingen fantasi numera; man kan bli serverad allt. Jag saknar tiden då man väntade tålmodigt på sitt favoritprogram en gång i veckan, då det inte var reklampauser varje kvart, då man hyrde video och barn inte hade mobiltelefoner. De kan ju inte ha en aning om hur det är att längta efter något!

Jag har ingen kreativitet kvar och känner mig pressad att ständigt ta in mer information, hänga med i svängen. Vara en del av informationsflödet, som jag är nu när jag skriver. Jag ser dagligen många tiotals olika humör och tankar hos mina vänner när de uppdaterar sin status på Facebook. Jag följer mellan sex och åtta bloggar, läser Aftonbladet på nätet varje dag och Metro på bussen, läser mail, får och skickar sms och telefonsamtal, tar in reklam, ser tv-program, läser böcker, pluggar och SÖKER ÄNDÅ MER INFORMATION FRIVILLIGT. Det finns ingen MAGI längre. Eller jag kanske bara inte hänger med i svängen?

Vad tycker ni?

Så är det när man skriver en uppsats om miljö

2009-05-05T02:51:00.000-07:00

Inatt drömde jag att jorden gick under. Allt ljus försvann och jag och min lillebror klamrade oss fast vid den sista bit land som försvann ner i havet.

Stressad, jag?

Det är journalistik det

2009-04-30T00:22:00.000-07:00

På Aftonbladet står, apropå svin-influensan, att läsa idag:

"WHO höjer risknivån. Fas 5 är näst högst på 6-gradig skala"

Näst högst, verkligen?

Hoppas på att vädret håller i sig

2009-04-29T05:25:00.000-07:00

Åh, våren i Malmö alltså. Behöver jag säga mer? En dag som denna, när solen gassar, fåglarna kvittar, staden myllrar av liv och uteserveringarna och parkerna hägrar med glass, kalla drycker och grönt gräs att ligga på, då är det svårt att hålla sig inomhus. Ångest är vad det är.

Jag startade dagen med att ta en promenad med Lisa, så vid tio var jag tillbaka i lägenheten och redo för uppsatsskrivande. Så jag satte mig och skrev i några timmar tills jag kände att huvudet började värka och magen kurrade. Då ringde Peter, bara sådär. Han var i Malmö och hade just varit och klippt sig och så kom han på att han ville bjuda mig på sin traditionella valborgsgrillfest. Jag frågade honom om han var hungrig och det var han, så jag fick plötsligt en massa ny energi (och en ursäkt att gå ut) och cyklade iväg för att möta honom. Det blev en mättande lunch på Govindas och jag lapade upp all sol jag kunde få. Sedan passade jag på att införskaffa lite alkoholhaltig dryck till morgondagens festligheter och nu är jag hemma igen, glad över den välbehövliga pausen. Peter skulle äta glass med en vän, bara runt hörnet från mitt hus, och jag fick förstås följa med, men då skulle jag ha fått alldeles för dåligt samvete. Nu jävlar ska den här uppsatsen bli klar.

Så nu sitter jag framför datorn igen. Det är bara att hoppas på att vädret håller i sig även efter att uppsatsen är inlämnad och jag har några lediga dagar innan jag går upp till heltid på jobbet. Hoppas hoppas hoppas.

Du heter Gunnar va?

2009-04-27T01:01:00.000-07:00

Jag är en jäkel på att sjunga fel i låttexter och inte ens reflektera över vad jag sjunger. Jag kanske inte gör det lika mycket längre, men jag har gått och funderat på det under den senaste veckan och försökt komma på var jag sjungit fel. Jag är en sådan där som alltid, tvångsmässigt, måste sjunga med i allt jag hör. Och kan man då inte låten riktigt så fyller man i lite där man kan och då blir det inte alltid rätt.

I klassikern Dancing Queen sjunger som de flesta vet Agneta och Frida
"You are the dancing queen, feel the beat from the tambourine, oh yeah
you can dance, you can jive, having the time of your life".
Jag sjunger (lika glatt varje gång eftersom jag gör det av bara farten) "you can dance, you can dive, having the time of your life"

I 90-talshiten I want it that way sjunger de fagra gossarna i Backstreet Boys den egentligen mycket enkla texten
"Tell me why, ain't nothin' but a heartache
Tell me why, ain't nothin' but a mistake
Tell me why, I never wanna hear you say
I want it that way"
Jag sjöng "Tell me why, ain't nothing but a party, tell me why, ain't nothing but a mistake..."

Någon som minns den fantastiska Regulate med Nate Dog & Warren G? En riktig bra låt som fortfarande funkar och som ger mig starka flashbacks till Lotties källare där vi hängde halva högstadiet. I sticket på den låten, alltså i slutet någonstans, sjunger Warren
"I laid all them busters down, I let my gat explode" medan jag ohämmat sjöng (och det har jag slutat med)
"I laid all them busters down, I let my dad explode"

Paul Simon sjunger så vackert om sin kärlek i America, där han far land och rike runt med henne i en Greyhound Bus och hittar på tokigheter för att fördriva tiden. Så blir han lite vemodig, betraktar henne och sjunger
"so I looked at the scenery, she read her magazine
and the moon rose over an open field"
varpå jag med darr på rösten saligt fyllde i
"so I looked at the signorine, she read her magazine". Ja det rimmar ju om inte annat.

En av David Bowies bästa låtar, i min smak, är Life on Mars. Och generellt så sjunger han för jävla otydligt så han får skylla sig själv när jag går och massakrerar hans låtar så här. För när han sjunger
"take a look at the lawman beating up the wrong guy" så sjunger jag
"take a look at the long man beating up the wrong guy" och får det liksom en helt annan mening.

Och så, som en grande finale, låten jag troligen spelat flest gånger och sjungit med i flest gånger, i festliga sammanhang då det är en massa människor som hör en. Det är ingen mindre än I want you back med Jackson 5.
Den riktiga texten går så här:
"When I had you to myself, I didn't want you around
Those pretty faces always made you stand out in a crowd
But someone picked you from the bunch, one glance was all it took
Now it's much too late for me to take a second look"

och jag då, som verkligen försökt höra vad den lille parveln Jacko sjöng när det begav sig, gav upp och sjöng såhär:
"When I had you to myself, I didn't want you around
Those pretty faces always seemed to stand out in a crowd
When someone kicked you from the punch and love was all it took
Now it's much to late for me to take a second look"

Så kan det gå. Det bjuder jag på, helt enkelt. Det är ju ändå jag som lyckats lägga
- Hej, du heter Gunnar va?
- Nej, Glenn
- Jaja, whatever, i alla fall...

Vem är Björn och vem är Benny?

2009-04-26T08:00:00.000-07:00

Jag har haft en ABBA revival. Här sitter jag seriöst och lyssnar på ABBA på Spotify och liksom diggar med lite klämkäckt men fortfarande helt på allvar. Får en liten tår i ögat när jag lyssnar på When all is said and done om och om igen. Lite för att det är nostalgi från barndomen, då jag och min syster plöjde igenom alla mammas och pappas lp-skivor med ABBA, och lite är det för att den är så sorglig på något sätt. "Vi har levt vårt liv ihop och det var jättefint, men nu ska vi gå våra skilda vägar". Jag lyssnade ju inte direkt på texterna när jag var liten, men nu blir jag smått imponerad av Björn och Benny, som verkligen sprutade ut genomtänka och bra låtar i sann Beatles-anda. OJ, nu får jag lite rysningar. Angel Eyes, Soldiers, Head over Heels, så många man glömt...

"Were still striving for the sky
No taste for humble pie
Thanks for all your generous love and thanks for all the fun
Neither you nor I'm to blame when all is said and done

Its so strange when youre down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left untried
Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There's no hurry any more when all is said and done"

(För sju år sedan var jag utklädd till en av de här personerna, i schlager-vagnen i Lundakarnevalen, och det var ingen mindre än han i den tjusiga frisyren uppe till höger. Det är Björn, för er som inte kan skilja på dem. Folk undrade om jag var någon från Star Wars)

Mannen bytte däck och hon lagade mat typ

2009-04-21T10:44:00.000-07:00

Åhh...vad trött jag är. I hela kroppen. Inget fel med det, när man ska vara ledig i sex dagar. Och med ledig menar jag att jag ska göra den sista intervjun, transkribera den och en till, ha handledarmöte, skriva färdigt bakgrunden och metoden, undersöka tidigare forskning, träna, ha Pontus pappa på besök samt fira min svägerskas födelsedag. Idag har jag varit med projektgruppen (på jobbet) på besök hos företaget som tillhandahåller materialet till ett system vi håller på att byta ut. Mycket teknisk information så det gällde att vara fokuserad. Fick underbar mat till lunch och det var faktiskt riktigt trevligt, utöver att det var intressant. Ibland tycker jag det kan bli sådär krystat, en enda lång rad av dåliga skämt som alla inblandade skrattar artigt åt. Jobbhumor. Jag är trött i alla fall, det har varit en lång dag.

I bilen pratade vi om jämställdhet och miljö, jag och två av projektledarna. Jag får mer och mer bekräftat att jag är inne på rätt spår i min uppsats. Min hypotes, som jag formulerade för länge sedan, innan jag ens satt igång med uppsatsen, visar sig stämma gång på gång. Kanske gör jag det för enkelt för mig? Jag måste verkligen kontakta min handledare och prata om det med henne. Hon verkar cool.

Jag tänkte på en sak som Johan sa i bilen. Han berättade att medan hans fru skötte tvätten hemma, var det han som bytte däcken och klippte gräset. Lise sa då att hon själv bestämt sig för att aldrig låta det bli så, att hon ville ha ett jämställt förhållande. Men nu när hon var gift, ja då hade det blivit sådär i alla fall. Mannen bytte däck och hon lagade mat typ. Och då sa Johan att det betyder väl inte att det inte är jämställt, om man delar upp sysslorna mellan sig och gör det man kan/är bra på. Och till viss del är jag beredd att hålla med honom. Det är klart att det inte per automatik blir ojämställt för att mannen byter däck och kvinnan tvättar tvätten. Men samtidigt så kommer jag inte undan frågan VARFÖR det nästan uteslutande blir just den uppdelningen? I hur många familjer är det mannen som hämtar barnen och diskar disken medan kvinnan byter olja och lägger om taket? Inte så himla många, om man ska generalisera. Men om man då tänker på Johans fall. Han menade att sysslorna ändå inte var roliga utan sådant som måste göras, och då spelade det väl ingen roll om man gjorde det ena och slapp det andra.

Fast, att byta däck gör man två gånger om året och gräsklippning görs väl bara på sommarhalvåret. Däremot tvättar man kanske två gånger i månaden och oftare om man har barn, som Johan har. Då blir det ju att hon måste göra "sin" del av arbetet mycket oftare. Jag tänker också att det är många som inte lär sig att göra de där sakerna som normalt personer av det andra könet är bra på. Och då kommer man för det första aldrig veta om man tycker om det/är bra på det och man fortsätter dessutom att befästa könsroller. Det är ju inte sysslorna i sig som är relevanta utan vilka signaler det sänder ut, nämligen att män och kvinnor är så himla olika och att vi måste fortsätta framhålla könsroller. Det stör mig, helt enkelt. Hur många tjejer har inte sagt att "det där kan inte jag" om typiska killgrejer som de ALDRIG ENS PROVAT PÅ, och hur många män har inte sagt att "det där är kvinnogöra, det vill inte jag göra". Så blir tjejer coola om de kan köra racerbil/programmera videon/klippa gräset/använda en borrmaskin/koppla om sladdar medan killar är mesiga om de kan stryka tvätt/baka/sticka/vårda gamla släktingar/plantera blommor. Det känns så himla förlegat. Lika förlegat och irriterande som "alla tjejer/killar är så". Och för den delen - vad gör man om den andra personen försvinner? Nog för att det också är en generationsfråga, men jag har hört berättas om ganska många (män) som inte klarat sig själva när deras fruar rest bort/legat på sjukhus/avlidit. Nej, då har andra fått komma och laga mat och städa och så där, för att de inte haft en aning om hur man skulle göra. En kille som bodde på min korridor (som då var runt 30 år gammal) hade sin mamma och syster där ibland att städa åt honom. En av Pontus sköterskor lagar all mat åt sin man "för han kan inte själv" och jag vet flera som "överraskat" sina flickvänner/fruar med "tadaa, jag har städat! Snällt va?", som om det vore en tjänst, som om de HJÄLPT henne med "hennes" sysslor. Exakt just nu hörde jag från tv:n och Desperate Housewives: "It's easy to spot a woman who works outside the house. Just look for a woman who leaves her house every morning, feeling incredibly guilty".

Desperate Housewives är Desperate Housewives, jag vet det, och jag bor i Sverige, inte hyckleriets förlovade land USA. Men behöver jag säga mer?

Ord-stress

2009-04-20T09:31:00.000-07:00

Den här stal jag från Jenny. Fasen, vad stressad jag blev!

40 words

Speedtest

Så att man inte missar något

2009-04-19T01:33:00.000-07:00

Sicket tempo! Jobb och intervjuer och parkhäng och grill och matlagning och transkribering och tvätt och fester och skrivande och telefonsamtal och bakning och...snart är det nästa tåg till Lund, med en blomma och en diktafon, för sista intervjun med en av dem. Sedan matlagning och grill och tårt-ätande och mys med syskonbarnen. Sedan jobb i två eller tre dagar, jag vet inte än, och sedan sista intervjun och möte med handledaren. Våren i Malmö är att vilja hinna med ALLT och helst på samma gång, så att man inte missar något.

Ego boost

2009-04-15T09:56:00.000-07:00

Ni minns kanske den där hemtentan som var så jobbig? Vi skulle fått resultatet igår kl 15 men vi hörde ingenting. Jag blev mer och mer säker på att jag inte hade klarat den, att jag skulle få sätta mig och skriva om den mitt i allt uppsatsarbete. I morse skrev jag till en av lärarna och frågade hur det gick med rättandet, och så efter lunch någon gång damp det här ner i inkorgen:

"Stort grattis!
Vi menar att du:
- på ett läsvärt och nyanserat sätt beskrivit de specificerade texterna och deras innehåll för oss. Du har på ett tolkande och samtidigt djuplodande sätt fångat in och hållit både dig och oss kvar i dessa texter.
- visar att du kan överföra en begreppsapparat till nya sammanhang och "spegla" egna erfarenheter med hjälp av dem, även om vi här ibland kände oss lite "snuvade på konfekten" eftersom du var lite kortfattad med egna erfarenheter - vi hade gärna läst mer!
- har en god förmåga att skriva både väl och välstrukturerat, en mycket bra egenskap hos en författare ur vårt läsarperspektiv."

Jag kom nyss hem från min kurator. Kanske för sista gången. Vi pratade om resan till Stockholm, om hur jobbig den var men samtidigt om det faktum att jag inte ens hade klarat av att åka för några månader sedan. Hon tror inte att jag behöver gå hos henne mer, även om hon sa att jag skulle ringa om jag behövde. Hon var så stolt över mig och mina framsteg.

Jag är också stolt.

En orgie i ätande

2009-04-13T06:04:00.000-07:00

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen - ledsen för det, ni som läser. Det har varit fullt upp! Efter Stockholms-resan hann jag komma hem och jobba i två dagar, och sedan stuvade vi in oss i Forden och körde upp till Lidköping. Jag är inte lika spänd längre när jag kör bil, och jag tog första biten upp till Varberg. Helgen var underbar. Liksom i resten av Sverige (verkar det som) har vädret varit helt underbart och fantastiskt, precis det som alla frusna svenskar längtat efter. Vi bjöds på oändliga mängder god mat och sötsaker; hela helgen var en orgie i ätande. Inte mig emot, jag som gillar mat. Vi grillade, satt ute och åt och hann träffa både vänner och familj till Pontus. Igår, på påskdagen, skulle jag och Pontus ta en sväng inom hans farmor (efter tårt-ätandet hos hans mormor), men det var ingen farmor hemma. Så vi körde till Kinnekulle i stället, och ringlade oss genom smala grusiga vägar ner till Munkängarna. Det var länge sedan jag var ute i skogen. Det var fullt av Skilla och några gula blommor som inte var Vintergäck, marken var alldeles grön och solen värmde oss. Så här fint hade vi det:

Alldeles ömma i kroppen av allt körande kom vi hem igår kväll. Det är något visst med att komma hem till sin egen säng, hur bra man än haft det där man var. Speciellt jag som nu varit borta rätt mycket de senaste veckorna. Jag hade tidigare under veckan klottrat ner en intervjuguide, skaffat mig en diktafon och letat upp ett lämpligt test på internet för det jag vill mäta i min undersökning. Ja nu hoppade jag raskt över till min uppsats - som ni märker är jag lite smått splittrad (men alldeles lycklig ändå!). Bara det att jag var tvungen att ladda diktafonen, kolla att den fungerade ordentligt och finslipa intervjuguiden. Och till råga på att fungerade inte det test jag tidigare valt ut. Vid det här laget hade klockan hunnit bli halv elva på kvällen (och ni vet ju hur pigg man är när man rest en halv dag) och jag började bli smått förtvivlad. Min första intervju skulle alltså genomföras idag, på förmiddagen. Men naturligtvis löste sig allt. Diktafonen fungerade perfekt, jag renskrev frågorna ganska kvickt och Pontus hittade en bra sida åt mig där det aktuella testet fanns.

I morse vaknade vi glada och lyckliga - det känns nästan som att vi varit på sommarsemester! Jag tror också att Pontus är väldigt glad för att ha träffat sin familj, eftersom han inte har samma möjlighet att träffa dem ofta som jag har med min. Lite smått nervös satte jag mig sedan i bilen och körde till Lund för intervjun. Och det gick hur bra som helst (om än oroväckande fort) - hon var den perfekta intervjupersonen att börja med. Hon tyckte nämligen själv att det var jätteintressant och pratade på bra själv. Efter det var klart körde jag ut mot min barndomsby (och insåg att jag återigen glömt att ta med ljus till farmors grav) och hälsade på pappa och hans sambo. Jag blev nästan lite rörd. Pappa var så glad att se mig och han följde till och med ut på garageuppfarten och vinkade när jag körde iväg. Lilla pappa.

Nu känner jag mig lugn och glad. Första intervjun är avklarad och de andra fem är inbokade. Jag har fått tag på tre intervjupersoner som jag tror kommer ge en bra bredd på undersökningen. Jag har velat komma igång i flera veckor och haft känslan av att jag legat efter, men när jag tittar i min planering (som våra lärare så klokt bad oss att göra) så ligger jag precis rätt i tid. Och nu har jag kommit igång. Solen skiner och det gör mig så himla glad. Jag har fått lite färg och huden luktar så där som den kan göra på sommaren när man varit ute mycket. Dessutom har jag eventuellt fått svar på varför jag haft så mycket problem med viktnedgången (och nu räknar jag naturligtvis inte den oerhörda mängd socker som jag fått i mig den senaste veckan). Pappas sambo jobbar på Friskis och jag frågade henne om en sak som Carro hört, och då fick jag bekräftat detta: man ska träna lågintensivt och långa stunder om man vill gå ner i vikt, och varva detta med styrketräning. Jag som harvat på så mycket jag bara kunnat, tränat intensivt för att få upp flåset och UNDVIKIT styrkan. Spexigt. Nu ska jag prova hennes tips. Och en sak till. Jag som inte känt mig bekväm med att köra själv: idag körde jag till tre olika platser i Lund och tillbaka till Malmö igen. I en bil som man måste låsa upp via bakluckan, som har en lös bensintank och vars backspegel envisas med att trilla ner. Idag var den dessutom trögstartad.

Snuvad på konfekten

2009-04-07T01:50:00.000-07:00

Ja, vad ska man säga om den här resan egentligen? Tågresorna var det minsta problemet. Det gick bra både på vägen upp och på vägen ner. Att jag sedan på plats hade två panikångestattacker, ett totalt havererat tarmsystem och var nästan konstant illamående och orolig, det kanske bara var en härlig bonus?

Jag fattar ingenting och jag är så jävla förbannad. Så jävla, jävla förbannad. Pratade med Lottie om det och hon tror att det kan vara så att jag just har fått kontroll över min situation här hemma, det vill säga att jag är bekväm i de flesta situationer, har kontroll och känner mig glad. Nu blev det lite för mycket på en gång, när det kom till en situation som rör sig utanför mina trygghetsramar. En tågresa jag oroat mig lite grann för, en stad där jag inte hittar och inte känner mig hemma, en massa möten med personer jag lovat att träffa och dessutom inget hem att återvända till där jag kunde vara ifred och lugna ner mig. Hon tog det med ro och trodde att det skulle gå mycket bättre nästa gång jag kom på besök.

Det låter rimligt alltihop och det kommer alldeles säkert att gå bättre nästa gång. Jag kan bara inte hjälpa att jag känner mig snuvad på konfekten. Jag har sett fram emot den här resan så himla mycket och var inte speciellt orolig (mer än för tågresan). Jag tyckte det skulle bli skitkul att återse gamla kompisar, fira min födelsedag och lära känna Stockholm lite bättre. Jag hade inte ens en tanke på att det kunde vara jobbigt när jag väl var där! Och det VAR kul också. Det VAR kul att återse de gamla kära kompisarna och det VAR kul att fira födelsedagen. Det var däremot inte kul att må jävligt illa och inte fatta varför. Fredagskvällen, som var min och Lotties enda kväll utan hennes pojkvän, ja då fick jag en panikattack och var tvungen att lägga mig ner under ett täcke för att sluta skaka. Så i stället för en after work med hennes kollegor blev det en hemmakväll. Vilket också är gött, om det är frivilligt. Lördagen på stan fick jag så småningom avbryta och satte mig förvirrad och ofokuserad på en tunnelbana och åkte hem, medan Lottie handlade det sista till kvällen. Kvällen blev dock bra, men magen var helt åt helvete dagen efter. Allt jag åt bara rann ur mig (jag kan bespara er detaljerna). Fikan med Bengan på eftermiddagen fick jag avbryta ganska tidigt, och han var gullig nog att ta notan så att jag kunde få försvinna därifrån. Tågresan ner till Malmö var inga problem (är inte det märkligt? Det ENDA jag oroat mig för var det enda som gick bra!). Magen var fortfarande inte bra på kvällen och jag frågade Jenny om jag kunde jobba på onsdag i stället för tisdag, vilket var lugnt.

Så idag är jag hemma. Jag förbereder för intervjuerna till uppsatsen, planerar och fixar. Och är ganska sur. Jag är trött på det här och var inte beredd på att behöva gå tillbaka till ruta ett. Nu är det kanske inte riktigt så illa, men jag är tjurig idag. Surar över saker som är helt irrelevanta och skyller saker på andra.

Vissa personer kommer aldrig försvinna ur ens liv

2009-04-03T01:27:00.000-07:00

Så befinner jag mig i vår vackra huvudstad igen. Solen strömmar in genom Lotties balkongdörr som står på glänt och jag ska strax gå ner och handla lite. Lite senare ska jag möta en av min allra äldsta vänner och äta lunch med henne. För er som läste den gamla bloggen finns det ett inlägg som heter Lykke och jag. Det är hon.

Jag tog tåget upp hit, själv, igår. Ingen medicin att skydda sig med, inga telefonsamtal till alla jag känner för att distrahera tankarna. Det gick bra. Jag hade visserligen mått illa i tre dagar innan, men det försvann när jag väl kom iväg. Här uppe mötte Lottie mig på t-centralen och så stack vi hem till henne, där pojkvännen väntade. Efter en stark kopp kaffe gick vi och köpte indiskt som vi åt uppe i lägenheten, drack vin och snackade. Min mage var något orolig om man säger så - tre dagars illamående, ingen mat på hela dagen och så kaffe, indiskt och rödvin under loppet av ett par timmar. Let's just leave it at that.

Nu har jag fått en god natts sömn och är sprudlande glad över att vara hemifrån några dagar. Det gör inte saken sämre att det är ljuvligt vårväder även här och att min födelsedag stundar. Vi ska baka cupcakes, fixa snacks och annat kul och så kommer Niklas, Steffi, Phille, Petter, Therese, Sofia, Ann, Astrid, Tina och vem vet mer. En massa gamla goa kompisar som jag ALDRIG träffar nuförtiden. Och så ska jag träffa Bengan på söndag. Bengan som alla från högstadiet kommer ihåg som "kvitton! har ni några kvitton?!" och som har haft kräftskiva varje år sedan vi gick i åttan. ÅTTAN. Det är femton år det. Satan, vad roligt det ska bli att se honom.

Jag tackade förresten Lottie för att jag får bo här, genom att slå sönder en kopp och ett glas förut. Jag vet inte hur klantig man får bli innan folk har rätt att slå en på käften, men jag bara stod och stirrade på mina händer i total förvåning när det hade hänt. Jag tänkte bara vara snäll och diska upp det som fanns i köket, och så stod jag med en fin liten kopp (som hon garanterat fått av sin mormor som är död eller någonting) och helt plösligt gick handtaget av och jag for iväg med handen in i ett högt glas som stod framför mig. Ja, så gick det också sönder. Lotties pojkvän var kvar i lägenheten då och han sa att jag skulle skylla på honom. Mohahaha!

Nej, nu ska jag ut. Köpa lite frukt och juice och så där. Sedan träffa Lykke. Läs blogginlägget från gamla bloggen, så fattar ni. Vissa personer kommer aldrig försvinna helt ur ens liv, oavsett hur långt ifrån varandra man bor.

Fler fabulösa females

2009-04-01T07:37:00.000-07:00

En vacker Beatles-cover, av en vacker tjej. Spelades flitigt i min mp3-spelare hösten -05, när jag bodde i Göteborg och mycket i livet kändes tungt.

Och så är jag tydligen svag för rödhåriga kvinnor vid pianon:

Och så till sist, en av de bästa låtar jag vet. Det är nästan obehagligt att en och samma människa kan vara så jäkla begåvad och vacker. Tyvärr var de flesta klipp usla, både ljud- och bildmässigt, och detta klipp med Santana gör dessvärre inte låten rättvisa. Om du inte hört den innan så spela den på Spotify (från The Miseducation of Lauryn Hill).

Vi kanske presterar i det tysta

2009-03-30T06:42:00.000-07:00

Puh! Nu är tentan inlämnad och följd av en ganska så malplacerad föreläsning. Jag var så trött så jag knappt visste vad jag hette men jag följde ändå med ganska bra. Resultatet på tentan blev väl sådär, den var så mycket krångligare än jag föreställt mig. Som tur är, om man nu får vara sådan, så kände de andra i klassen likadant. Jag pratade med två kursare under tiden vi höll på att skriva, och båda var lika vilsna och frustrerade som jag. Runt midnatt (natten till idag) skickade en av dem en spotify-lista som gjorde susen, åtminstone fick den mig att färdigställa den svåraste frågan.

I skolan idag sa läraren att resultaten från vår klass höll mycket högre standard än tidigare hos klasser och att våra handledare är jättepeppade nu inför uppsatsarbetet. Hon är inte den första läraren som säger det, och det skriver jag inte för att skryta. Jag är mer förvånad än någonting annat, för det är många som droppat av från vår klass och jag kan inte påstå att det är någon vidare glöd och diskussionslust under föreläsningarna. Vi kanske presterar i det tysta helt enkelt. Av gammal vana tänkte jag "men det gäller ju inte mig" när läraren sa det där idag, men sedan fick jag rätta mig själv. Det är väl klart att det gäller mig också! Jag har faktiskt klarat alla tentor, uppsatser, projekt och rapporter på första försöket och inte sällan med riktigt bra resultat. Nu har jag lämnat in den allra sista tentan. Kanske i livet, för som det ser ut för närvarande så kommer jag inte att läsa vidare efter min examen till sommaren. Det finns dock ett väldigt spännande masters-program som jag väldigt gärna skulle vilja läsa, men det blir hur som helst inte nu.

Vad som blir nu, precis nu, det är faktiskt soffan. Jag är så himla trött, i huvudet och i kroppen.

Lycka

2009-03-29T15:51:00.000-07:00

Det har varit en lång dag. Stressigt, mycket att hinna med. Var i Lund och sa hejdå till syster som åker hem till Staterna igen. Jag hatar att säga hejdå och blev ledsen och grät på tåget hem till Malmö. Var tvungen att sätta mig med hemtentan men jag tror banne mig att jag börjar få ordning på den. Jag fick en spellista av en klasskompis och jag tror att den fick mig i harmoni helt enkelt. Har jätteont i ryggen. Har säkert spänt mig pga att jag haft mycket att göra hela veckan och av att Pontus varit borta. Det blir liksom lite ensamt, även om jag träffat en massa folk ändå. Nu får jag gå och lägga mig. I sängen väntar en varm och gosig Pontus, som redan somnat för länge sedan. Det är lycka det. En som håller om en när man gråter, som masserar ens onda axlar, som bara ler för att han är glad att se mig och som värmt upp sängen när man, trött och stel i kroppen, ska krypa ner där.

Faan säger jag bara

2009-03-28T08:31:00.000-07:00

Jag hatar den här hemtentan. HATAR DEN. Jag som trodde att jag skulle skriva ihop den lite snabbt onsdag till fredag, sitter fortfarande här, en sen lördag eftermiddag och försöker klura ut den sista frågan. För att citera Lisa: faan, säger jag bara.

Go fug yourself igen

2009-03-27T12:26:00.001-07:00

Alltså, Go fug yourself är det bästa jag varit med om på länge! Sitter nästan varje kväll en stund, kikar runt och skrattar högt. Så grymt roliga tjejer som gör den här bloggen. Det här är bara ett litet urval av kategorierna på deras inlägg:

Tanorexia
WTF
Carbs are your friends
Scrolldown Fug
Not a skirt
Mondo cleavage
Look into pants
Pelvis alert

Eller vad sägs om titlar som

One step forward, two fugs back
Spotted: Little Fug (för er Gossip Girl-fans)
Jennifer Fug Hewitt, Mary Fug Olsen, Thandie Fugton etc

För er som inte pallat följa länken: Fug står för Fantastically Ugly, eller som de själva skriver:

"Fug" comes from "fugly," which is a contraction of "fantastically ugly" (or an f-word more prurient, if you like, but we are clean and delightful young ladies who don't engage in that kind of filth, dammit)

och det är två tjejer som driver den här bloggen på heltid. De hittar bilder på kändisars ibland väldigt konstiga utstyrslar, och kommenterar dem väldigt roligt. Totalt beroendeframkallande!

Allt för att slippa skriva hemtenta

2009-03-26T14:38:00.000-07:00

Det är sen torsdagskväll och regnet smattrar mjukt mot mina fönster nu. Tidigare har det både blåst och snöat, vilket gav mig lite ångest. Jag vet att jag av alla människor kanske inte borde missbruka det ordet, men ni förstår vad jag menar? Jag vill ju ha vår! Jag vill inte använda min vinterkappa mer!

Har just kommit hem från Lund och är iskall om tårna. Av Pontus mamma fick jag en prenumeration på Elle, och av Elle fick jag en inbjudan till VIP-kväll på Top Shop, med ny kollektion och 20 % rabatt på allt. Carro hängde på, och vi kröp genom bakluckan in i vår kära gamla Ford och for genom pissevädret till Lund. Jag får alltid lite små-ångest (nu i ordets rätta bemärkelse) när jag ska köra bil. Vet inte riktigt varför, för jag kör lika bra som någon annan. Det var lite skakigt i början men sedan var det ju lugnt. Jag har en känsla av att jag plötsligt ska glömma hur man kör, eller tappa kontrollen på något sätt, fattar ni? Det är tydligen vanligt hos folk som har tendenser till panikångest. Vad gäller hela den biten mår jag så OTROLIGT mycket bättre. Det var längesedan jag fick panikkänslor, och jag har inte haft några problem med att åka buss som tidigare. Nu går jag till och med in och sätter mig där det är mest folk, så att jag ska vara "inklämd" och ändå känna att jag inte får panik av det. Det har gått bra. Nästa vecka åker jag till Stockholm, och det känns hur lugnt som helst. Jag är beredd på att det kan komma oroskänslor eller möjligtvis illamående, men det skrämmer mig inte. Jag vet nu att det inte är farligt och att jag själv kan få det att gå över. Jag utmanar mig själv hela tiden. Som idag, när jag försökte komma på all världens ursäkter för att slippa köra bil till Lund, men gjorde det ändå. Och jag blir starkare för varje gång som jag klarar av att genomföra något som jag är rädd för att göra. Jag känner mig inte lika begränsad som förut.

Mycket har jag att tacka alla runtomkring mig som lyssnat, läst bloggen, stöttat och älskat mig precis så som jag är. Men mest har jag mig själv att tacka. När jag väl fattade att jag inte kunde låtsas att jag inte mådde bra, och att det bara var jag själv som kunde få ordning på det, då gjorde jag det. Jag ryckte upp mig helt enkelt. Och det är jag stolt över.

Vi åkte en sväng inom min storebror innan vi åkte tillbaka till Malmö. Jag får sådan kraft av att träffa min familj. Mina syskon och mina underbara syskonbarn, de får mig att känna mig trygg och glad. Både mamma och pappa reser i väg nu i dagarna, lillebror är på andra sidan jordklotet och storasyster åker snart hem till staterna. Det är jag och storebror (råkade först skriva störebror, ha ha) som håller ställningarna här tydligen. Nu värker det i min rygg, vilket det gjort hela veckan. Jag tror att jag sover konstigt utan Pontus helt enkelt. Tur att han kommer hem snart. Nu blir det mjukisbyxor och te för min del - allt för att slippa skriva klart hemtentan...

Olle är fin

2009-03-25T14:04:00.000-07:00

Alltså, Fråga Olle är bara så jävla pinsamt.

"Vem av gästerna brukar åka på knull-weekend och vem demonstrerar en sjukt skön orgasm?" Vem i helvete vill veta det undrar jag?

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt och underhållande för sådär en tio år sedan när jag såg det första gången, men snälla lägg ner nu. Martin är pinsam. Gästerna är pinsamma. Den enda som inte är pinsam, det är Olle. Olle är fin.

Hon slutade aldrig att fråga

2009-03-25T07:30:00.000-07:00

Det är våffeldagen idag. Den första våffeldagen utan min farmor. Hon ville alltid att vi skulle komma hem till henne och äta våfflor den här dagen, och ibland gjorde vi det. Hon satt på sin gröna pall, som hon alltid haft, vid köksbänken och hällde upp våffelsmet med en stor slev, och vi andra åt dem med socker eller grädde och sylt till. Det blev alltid över, för vi orkade aldrig så många som vi trodde att vi skulle. De senaste åren har det inte blivit våfflor hos farmor. Men hon slutade aldrig att fråga.

Du var ju på väg!

2009-03-24T09:36:00.000-07:00

Vintern kom visst tillbaka en sväng, för sista gången hoppas jag. Tur att jag tittade ut och såg de frostiga bilarna innan jag gick ut i morse, så att jag tog vinterkappan i stället för min nya, urtjusiga vårjacka. Ja, jag har faktiskt hittat en, tro det eller ej. En som inte är "svart, praktisk och passar till allt = supertråkig" som det alltid annars slutar med att jag skaffar mig. Jag var på en riktig shopping spree förra veckan och skaffade jackan, nya jeans (jag måste ju ha ett par som inte är trasiga!) och nya bh:ar. Om viktnedgången fortsätter gå i den här takten så kommer jag ha nått dit jag vill om sisådär femton år, så jag bestämde mig för att skaffa kläder som jag känner mig fin i. Och Carro var inte sen att peppa mig för mina val och säga att jag såg smalare ut. Tack Carro.

Alltså, jag har blivit så otroligt fumlig! Eller, jag har vissa perioder när jag är helt ofattbart klantig, som nu då uppenbarligen. Sedan i lördags har jag: potatisskalat mig själv i pekfingernageln, skurit mig på papper (händer hela tiden på jobbet), stuckit hål på tummen på en tejphållare(!) och rivit av halva ringfingernageln på en dragkedja. Förutom allt jag tappar, bara så där. Märkligt. Men det är väl så när man har mycket i huvudet. Tur egentligen att Pontus är borta just den här veckan. Jobb, synopsismöte och hemtenta. Jobbet är avklarat för veckan och mötet är i morgon. Jag ska förbereda mig lite för det ikväll och tack och lov fick jag den första tiden på dagen, så jag har från lunch på mig sedan, att skriva hemtentan. Tittade igenom frågorna igår och det är hur lugnt som helst.

Kom tillbaka, vår, du var ju på väg!

Ingen identitetskris

2009-03-23T07:46:00.000-07:00

Jag tar en minut från jobbet och slänger in en smått skamsen rad: jag är naturligtvis gräsänka, inte gräsänkling. Jag har alltså inte fått en släng av en sexuell identitetskris om någon trodde det.

Man blir varm bara av att se på honom

2009-03-22T09:47:00.000-07:00

Oj...det blev nog lite för mycket rödvin igår. Jag var bjuden på födelsedagsfest men jag var inte alls på det humöret. Carro kom hit och så gjorde vi sushi, drack vin och tittade på Robinson i stället. Erik, Therese och Lisa kom också över så småningom och vi åt en massa snacks och lyssnade på musik. En ny favorit är Passion Pit, som jag upptäckte nu i veckan. Lyssna här:

Storasyster kom hit idag med bebisen. Underbara lilla gosunge, man blir liksom alldeles varm och matt bara av att se på honom. Lika glad som både sin mamma och pappa och hur snäll som helst. Inte ens ett litet pip trots att han var förkyld. Både han och syster var förkylda och det är Pontus också, så jag kan ju gissa vad jag kan vänta mig nu framöver. Men det gör inget. Bara jag slipper det när jag åker till Stockholm. Jag kommer förresten att fira min födelsedag där, vilket ska bli jättekul eftersom jag träffar de kompisarna som bor där ganska sällan. Dock missar jag hela TVÅ nu-reser-vi-till-afrika-och-vill-säga-hejdå-fester, samt en hel drös med andra händelser JUST den helgen. Men man kan inte få allt.

Jag har just suttit och knåpat ihop en liten handlingsplan för ett nytt uppdrag jag fått på jobbet. Egentligen vill jag bara ligga i soffan med mjukisbyxor och någon film, så jag är glad att jag tog tag i planeringen och verkligen gjorde den nu. Nu är den gjord, och jag kan bara slappa resten av kvällen. Gräsänkling är jag också. Pontus ska på kurs i en vecka och stack för drygt två timmar sedan. Jag BOR med honom och jag tycker om att vara själv, men jag saknar honom redan! Det är kärlek.

Min nya besatthet

2009-03-19T13:11:00.000-07:00

Jag vill tipsa om gofugyourself, min nya besatthet. Vad är det som är så roligt med att häckla kända personer? Speciellt när det görs av jävlig smarta och snabbkäftade tjejer, som här. Jag bläddrar igenom när jag får några minuter över.

Den här låten kan jag inte få ur hjärnan idag. Vaknade med den i huvudet och har nynnat på den hela dagen. Det bästa hon gjort på ganska länge, tycker jag.

Jag förtjänar en kväll i soffan

2009-03-18T08:35:00.000-07:00

Gissa hur mycket jag hunnit med idag! Steg upp ottan, cyklade bort till Erikslust, tog bussen till jobbet, jobbade till lunch, stack hem, lagade mat och hetsåt framför Ellen (jag älskar Ellen), skrev färdigt mitt synopsis, lämnade in den tio minuter innan deadline varpå jag kastade på mig träningskläderna och sprang bort till Friskis, spelade fyra matcher (och vann tre, mohaha) mot Lisa och avslutade med några km på crosstrainern. Just nu sitter jag lite darrhänt och försöker sluta svettas.

Satan, vad jag förtjänar en kväll i soffan. Mjukisbyxor, te, Grey's Anatomy och nya Lisa.

Vi kryper in genom bakluckan

2009-03-16T14:05:00.000-07:00

Tack, ni som kommenterat. Det hjälper, de stunder när man inte orkar vara positiv.

Idag var en bra dag. Jag började med att gå och flytta på vår bil. Nu har några ungjävlar försökt bryta upp bilen även på passagerarsidan så nu kan vi inte låsa upp över huvud taget, så vad gör vi då? Jo, vi kryper in genom bakluckan. Lagom förnedrande och inte alls tidsödande eller besvärligt. Man skulle vilja ta dem på bar gärning.

Efter det var jag hos min kurator som jag inte träffat på ett par månader. Hon trodde inte sina öron, vilka framsteg jag har gjort. Vi kom överens om ett sista besök i april, efter mitt kraftprov. Då ska jag åka till Stockholm och tillbaka, själv. Instängd i ganska många timmar alltså. Men det känns trots allt ganska lugnt. Annars hade jag inte åkt.

Full av energi gick jag sedan direkt till gymmet. Idag bara ökade jag motståndet på crosstrainern och körde på allt vad jag orkade. Sådan skillnad mot förra veckan, när jag inte orkade någonting i princip. Hela eftermiddagen har jag sedan ägnat åt mitt synopsis. Just nu försöker jag egentligen mest slippa undan, för det börjar gå ganska trögt. Jag är dock uppe i det antal sidor som jag måste ha, men det känns inte så genomtänkt. Eller, ska jag säga, jag kan av någon anledning inte formulera det jag vill. Det ska bli skönt när det är inlämnat och jag kan komma igång på riktigt.

En liten sång för att pigga upp, som åtminstone får mig att skratta elakt:

Kan man bli finare än så?

2009-03-14T08:18:00.000-07:00

Här sitter jag och myser i min nya klänning. Köpte två likadana i olika färger och en top idag, för mitt presentkort jag fick av jobbet i julas. Så himla fin dag. Det är milt i luften och hela Malmö var ute och promenerade. Igår kväll åkte jag till Lund för att träffa syskonen, äta lite, spela spel och pussas och kramas med mina syskonbarn. Efter det en sväng inom nya Lisa, som bor i grann-Lisas lägenhet medan hon är borta, och sedan ut för att träffa tjejgänget från skolan. Dansade ett par timmar men musiken var så enformig och jag var trött så jag pinnade hemåt igen. Såg att det lyste på tredje våningen där Lisa bor så jag kilade upp till henne och hittade en hel hög med folk fortfarande kvar i köket. Så hände det sig att jag, Lisa och Julia satt och pratade till halv fem.

Efter en skön sovmorgon bjöd vi in Lisa på frukost och strosade sedan genom stan bort till lokalen där vår kompis Jojje jade sin vernissage. Jag lämnade Pontus där efter en stund och spankulerade omkring lite själv. Det var så himla skönt att kunna gå med jackan öppen och slippa mössa och vantar. Jag gick inom en helt fantastisk butik, som var liten som en garderob men som jag kunde spenderat många timmar i. Kolla här bara:

Och här:

Jag bara smälte och ville köpa allting och bara för det blev det inget alls. Efter min sköna promenad köpte jag lite thai-mat och slappade framför tv:n med. För en stund sedan knackade det på dörren och där stod helt oväntat Nina. Med äppelpaj, vaniljsås och vin från middagen igår som jag inte kunde vara med på.

Kan man bli finare än så?

Jag hade egentligen tänkt skriva på mitt synopsis, men jag vill bara mysa. Pontus är på väg hem från kolonilotten och jag tror att det kan bli lite kaffe och paj för oss två. Och lite kramar och filtar och kanske någon skön film. Sedan fest hos Carro.

Fredagsbön

2009-03-13T02:45:00.000-07:00

Hemma igen efter ytterligare ett svettigt pass på gymmet. Orkade mycket mer idag och tog ut mig. Sitter och varvar ner och Pontus kom just in med en hallon- och banansmoothie till mig. Jag känner att jag skulle vilja ha lite tips eller stöd från någon som också försöker komma i form och allt det där. Inte för att jag tänker ge upp, men det börjar kännas rätt ordentligt motigt och ibland har jag nästan lust att skita i alltihop. Jag har nu hållit på i fem veckor. Tränat tre gånger i veckan, rört på mig nästan varje dag utöver det, minskat matintaget till ungefär hälften, tagit bort en massa kolhydrater, undvikit godis, läsk osv och ökat mängden frukt och grönsaker. Jag har ännu inte gått ner någonting, och jag har inte minskat i omfång på något sätt. Det vet jag för jag mätte mig med ett måttband häromdagen. Ytterligare ett par jeans har gått sönder och jag har inga som är hela just nu.

Jag antar att jag vill höra från någon som varit i samma situation att det kommer att bli bättre. Att jag kommer att få lön för mödan. Att höra det från smala, slanka kompisar hjälper inte ett skit kan jag säga, lika lite som "du är fin som du är" när jag väger tio-femton kg mer än dem och de tycker att de är tjocka. Nej, jag skulle kanske prata med en läkare eller dietist som kan förklara hur processen i kroppen fungerar och varför det går så otroligt trögt för min del. Ibland känner jag, trots att jag vet att det tar lite tid, att jag ALDRIG kommer att gå ner till den vikt jag vill. Jag har inte ens kommit ner till min första målvikt, och det rör sig bara om ett par kilon. Det verkar liksom omöjligt. Som om min kropp vägrar.

Jag säger inte att jag ångrar mig, att jag skulle ha gjort allt det här i onödan. Jag har gjort en rätt stor livsstilsförändring. Jag var en trött, hängig och oengagerad soffpotatis och rökare, som aldrig rörde på sig (förutom cykelturerna till och från skolan) och som åt. Något så kopiöst. Jag kunde (och kan fortfarande om jag vill) äta stora mängder mat, som om det inte fanns någon botten i mig. Och till detta läsk, godis, kakor etc, flera gånger i veckan. Nu har jag varit rökfri i sju månader, jag tränar regelbundet, äter små portioner och endast t ex frukt till mellanmål, jag rör på mig ofta i stället för att vara stillasittande, jag dricker aldrig läsk eller äter socker på veckorna, och jag är piggare och gladare. Såklart att jag har vunnit på min förändrade livsstil redan. Jag vet det. Ibland är det bara svårt att hålla ångan uppe och fortsätta vara positiv.

Det är fan torsdag hela tiden

2009-03-12T03:59:00.001-07:00

Vart tog solen vägen? Morgonen var helt fantastisk, även om det var minusgrader och jag hade för tunna kläder på mig. Solen lyste och luften var frisk, så jag och Angelica tog vår numera dagliga promenad på förmiddagen när vi insåg att det började bli molnigt. Det piggar upp hjärnan att gå en halvtimme någon gång under arbetsdagen, eftersom vi mest sitter stilla. Idag är det min namnsdag förresten. Inte för att jag brukar fira, men jag har redan fått två grattis-sms. Dock har jag faktiskt med mig mazariner idag, eftersom de andra bjudit på fika några gånger och jag kände att det var min tur, så lite firande blir det väl.

Min lunch är snart slut och jag får återgå, bara det att jag har en hel drös med ritningar som jag inte kan öppna och det börjar bli mäkta frustrerande. Men om några timmar är även denna arbetsdag slut och jag har helg - igen. Det är fan bara torsdag hela tiden, tiden går så tröstlöst fort. Inte för att jag klagar på sovmorgnar och dagar att planera själv, verkligen inte. Denna helg blir det bara en massa kärlek. Födelsedagsfest för Nina, spelkväll med syskonen och syskonbarnen, besök hos morfar och fest hos Carro och hennes bästa kompisar som är på besök. Det och skrivande och sorterande i källarförrådet.

Öm i kroppen och glad i själen

2009-03-11T10:47:00.000-07:00

Ack, min rygg. Jag fortsätter med min komma-i-form-och-gå-ner-i-vikt-träning. Var iväg i måndags, fastän jag börjar bli rätt trött på crosstrainern. Jag är sjukt stolt att jag pallrar mig iväg trots att jag inte alltid har lust. Idag spelade jag badminton. Jag fick med mig Lisa på det för jag orkade helt enkelt inte med crosstrainern idag och jag ville ändå komma iväg.

Efter träningen städade jag hela lägenheten, flyttade möbler och omorganiserade pärmjävlar och rövböcker och prylhelveten och tidskriftställar-as. Jag har packat ner i lådor, ställt ihop, travat upp, rensat ut, tryckt ihop och dessutom torkat och dammat och dammsugit. Tog badrummet när jag ändå höll på. Nu börjar det kännas beboeligt och inte som en avlastningsplats. I hallen står det visserligen tre papperskassar, två lådor och en möbel som jag tänkte få bort från lägenheten på något sätt, men kassarna innehåller sådant som ska till återvinning, och resterande kan vi med lite vilja, våld och vaselin pressa in i vårt redan ganska ansträngda källarförråd. Och det är en start i alla fall.

Pontus håller på att fixa i ordning någon slags wok med någon ny vegetarisk produkt vi inte provat innan. I söndags, på kvinnodagen, fick jag välja vad jag ville äta och göra och så fixade han det (hemmagjorda vegetariska hamburgare och dramafilm). Jag gillar att han gjorde något extra för att uppmärksamma dagen, i stället för att förlöjliga den. På måndagen var han ledig och jag började inte förrän vid tio, så vi bjöd in Lina och Lisa på frukost. De och Clara skulle åka iväg till bland annat Marocko samma dag, så vi ville säga hejdå ordentligt. Pontus fixade maten och jag sprang omkring och samlade ihop mina grejer till skolan, gjorde mig i ordning och åt samtidigt, som vanligt. Samma dag kom storasyster hem från USA. Äntligen. Äntligen fick jag träffa henne och hennes fina bebis. Det var mycket känslor den dagen.

Det är mycket känslor över huvud taget. Det är ganska häftigt, det jag går igenom nu. Jag tror att jag håller på att vakna upp ur något och gå in i något annat. Jag gråter och skrattar om vartannat, men framför allt är jag så jävla glad över allt som jag har. Min skola, mitt jobb, min pojkvän, min familj, mina vänner, mitt hem, min hälsa, min ekonomi - allt. Jag är så tacksam.

Till alla systrar

2009-03-08T07:29:00.000-07:00

Idag är det internationella kvinnodagen, en dag som många inte känner till eller bryr sig om. Vissa tycker att den är onödig, larvig rentav. Jag tycker att det faktum att denna dag finns, visar att det råder ojämställdhet världen över och att det ska uppmärksammas. Kvinnor har fortfarande mindre politisk och ekonomisk makt i hela världen, oavsett hur bra det kan vara till exempel här i Sverige. På vissa platser har kvinnor inga rättigheter alls, utan tvingas till total underkastelse. Jag har stött på kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade därför att de vägrat bära slöja. Jag känner många som blivit sexuellt antastade eller värre. Jag möter fortfarande många män som använder ord som "damer", "kärringar" eller andra kvinnorelaterade ord som skällsord för att förnedra andra män. Jag vet även kvinnor som gör detta. Som förnedrar sitt eget kön.

Jag är stolt över den jag är. Jag är stolt över allt jag kan, allt jag vill och den personlighet jag har. Jag är stolt över den människa jag är, oavsett hur kvinnlig eller manlig jag anses vara. Jag vill aldrig förminska eller gömma de sidor hos mig själv som anses feminina och därmed mindre viktiga (känslig, omtänksam, ordningssam, moderlig, mjuk, tystlåten), lika lite som jag vill framhålla och hylla de drag som ses som klassiskt manliga, och därmed mer värda (frispråkig, självsäker, orädd, högljudd, ledare). Jag är den jag är. Lika bra eller dålig som någon annan. Inte för att jag är kvinna, utan för att jag är jag.

Jag skickar en egen hyllning till Lottie, Brenda, Kitty, Alexandra, Anne och Robyn. Ni och olika vänner, familjemedlemmar, lärare, historiska personer, fiktiva personer, artister och författare, ni har varit förebilder och inspirationer för mig. För att ni varit starka, modiga, uppkäftiga, unika och envisa, för att ni hävdat er rätt, gått er egen väg och för att ni varit er själva utan att någonsin skämmas för de ni är.

Må han brinna

2009-03-07T02:13:00.001-08:00

Så bra skrivet om Rihannas kräk till pojkvän, Chris Brown. Må han brinna i helvetet.

In i dimman

2009-03-06T11:11:00.000-08:00

Hade tänkt skriva ett inlägg men jag hinner inte det. Carro är här och vi och Pontus ska strax iväg på födelsedagsfest. Jag har bakat kärleksmums och köpt sju sorters öl till födelsedagsbarnet. Jag skickar ut lite pepp och partkänsla (jag bli alltid sugen på att dansa i alla fall) med en fin bit:

Tips på bus

2009-03-05T11:51:00.001-08:00

Jag älskar pranks och bus. Jag kan tyvärr inte utföra dem, för jag kan inte hålla masken, men jag tittar gärna på. Följande tips har jag följaktligen stulit rakt av från andra, från radioprogram eller artiklar jag läst.

Följande bus görs med fördel i festliga sammanhang, då man kan skylla på andra och eftersom man måste vara lite diskret:
1. Ta med dig blomfrön av olika sorter och smyg ner dessa i blomkrukorna hemma hos någon.
2. Byt plats på allt i garderoben, men se till att det är snyggt och inte hafsigt gjort, för att uppnå total förvirring.
3. Ha med dig en tom glassförpackning eller liknande. Tag alla bestick, och då menar jag alla, fyll förpackningen med vatten och ställ in i frysen.
4. Tejpa flera varv runt sängen med silvertejp, naturligtvis med täcke och kuddar under. Frustrerande om personen kommer hem onykter och vill lägga sig.
5. Ha med dig ett antal prylar, t ex legofigurer, och placera ut på alla möjliga ställen i lägenheten, för den boende att upptäcka allt eftersom.

Följande är enbart till för hämnd (på ex oftast) och egentligen inget jag vill rekommendera, men för den roliga sakens skull vill jag ändå nämna dem. Kräver i vissa fall fri tillgång till personens hem:
1. Samla ihop en massa räkskal och ta med till vederbörande. Ta ner gardinerna, stoppa in räkskalen inuti gardinstängerna och sätt upp igen. Den dåliga lukten kommer driva den boende till vanvett och är svår att spåra.
2. Kräks i en plastpåse. Knyt ihop och platta till så mycket som möjligt, och frys sedan in. Gå hem till den du vill hämnas på, och för in den frusna spyan genom brevinkastet (utan påsen). Där kommer den ligga och tina och vänta som en härlig överraskning. Ingen kommer fatta hur det hamnade en spya på hallmattan.
3. Försök få tag på vederbörandes smutsiga underkläder, och skicka dessa till vederbörandes chef. Med namn.

Ja, så tokigt kan det alltså vara. För fler tips på bus eller hur man helt enkelt kan vara till irritation för någon, gå in på den här sidan.

Nu är det helg

2009-03-05T08:12:00.000-08:00

Satan i gatan, vilken motvind det var hem. Det blåser kall kuling här i Malmö. Men det klarar mina superstarka ben utan problem numera.

Så här fina blommor fick jag av Pontus igår, bara så där.
<--

Tribute

2009-03-04T13:37:00.000-08:00

Du din underbara man. Vore jag inte upptagen skulle jag gifta mig med dig.

"Ziggy played for time, jiving us that we were voodoo
The kids were just crass, he was the Nazz
with god given ass

He took it all to far, but boy could he play guitar
Making love with his ego Ziggy sucked up into his mind
Like a leper messiah
When the kids had killed the man I had to break up the band

Oh yea
Oooh
Ziggy played guitar"

D Bowie - Ziggy Stardust

När man har tråkigt så...

2009-03-03T12:11:00.000-08:00

Jag vet, jag vet. Det är inte första gången jag lagt upp det här klippet. Men satan vad roligt det är. Jag har sett det säkert 25,000 gånger.

Det här är också sjukt mycket humor. Mia och Klara är en klass för sig - mitt nya uttryck är "brrrrrååååååååååaahh" (från Gunnels hundskola).

Ja. Så kan man fördriva en tisdagskväll. Ett och annat Yrrol-klipp har slunkit igenom också. Rasta muttan, som man säger.

Ingen skulle tro mig

2009-03-03T11:02:00.000-08:00

Suck. Jag sov nog inte ens fem timmar inatt. Jobbet gick bra ändå - vädret var så vårlikt att det inte gick att vara på dåligt humör och jag och Angelica tog en promenad ner mot vattnet och pratade om allt möjligt. Jag insåg att jag saknar hundarna jag växte upp med. Det är en himla massa jag saknar egentligen.

I morgon är det dubbla pass i skolan och efteråt ska jag träna. Jag har blivit rätt mycket starkare - igår körde jag tio minuter längre på crosstrainern på nästan dubbla motståndet (och som om inte det vore nog kom två extremt vitlöksstinkande personer och ställde sig på var sida om mig). Jag såg en tjej för ett par veckor sedan som gjorde situps med fötterna inkilade under en av ribbstolarna och jag har börjat göra likadant. Det tar på hela magen i stället för bara längst upp mot solar plexus. Vågen går naturligtvis uppåt. Mina muskler växer, men fettet vägrar fan ge sig. Ni skulle se min mage alltså, ingen skulle tro mig om jag sa att jag var på väg att bli träningsnarkoman. Fettet ska dö.

Fantastiska kvinnor

2009-03-02T00:17:00.000-08:00

Den här fantastiska kvinnan har funnits i mitt hjärta sedan ett par år och i min mp3-spelare sedan i julas. Igår - eller var det natten till igår? - såg jag en av hennes videor för första gången. Låten råkade vara den första jag hörde med henne, och videon är sådär glad och fin så man sitter och dumler och kan inte slita sig. Håll till godo:

Och den här fantastiska kvinnan är förutom en av mina favoritartister, även min stilförebild. För några år sedan fick jag ofta komplimanger för min klädstil och mina ständigt skiftande frisyrer och under en period när jag hade mörkbrunt hår och ofta hade rockiga kläder, fick jag ett par gånger höra att jag var lik henne. Det här kan jag skriva helt opretentiöst nu, eftersom ingen någonsin skulle komma på tanken att likna mig vid henne idag. Hur som helst, titta, lyssna och njut. Fler fantastiska kvinnor kommer.

En drivkraft jag aldrig haft förut

2009-03-01T13:59:00.000-08:00

Det är som att jag var ute och festade igår, utan att ha gjort det. Jocke kom över och tog Pontus med sig ut och jag däckade någonstans runt ett inatt. Har skrivit större delen av dagen, ätit pizza och tittat på Big Love. Jag undrar hur stor kontrovers den serien skapar i USA egentligen. Här kan vi skratta åt eländet eller lära oss något nytt, men där är det ju verklighet för ganska många. Vi har ju förstås allas vårt Knutby. Bra är den hur som helst. Bra skådisar och originell handling.

Vi tittade nyss på reprisen av Mästarnas mästare. Jag blir inspirerad av att titta på idrottspersoner och jag avundas dem deras (ofta) starka psyken. Jag har aldrig längtat så mycket efter att komma i form som nu, efter att vara stark och smidig. Det är en drivkraft jag aldrig haft förut, kanske för att jag varit naturligt smal och lätt men samtidigt stark. Pontus säger att det tar ungefär sex veckor från det att man börjar träna tills det att man kan se resultat på kroppen, i form av till exempel starkare muskler. Det ska bli intressant att se. Jag tror att jag behöver lite tid på mig. Carro gissade att det kunde ta ett tag för kroppen att ställa om sig, att den börjar detoxa först. Jag tror mycket väl att det kan stämma. Om man utsatt kroppen för mindre bra saker under en längre tid, oavsett om det är rökning, alkohol, fet mat eller någonting annat, så kanske kroppen börjar inifrån när man väl gör en förändring. Mina ändrade kostvanor kanske har börjat verka på ett sätt som jag inte direkt märkt av ännu.

I morgon blir det mer träning för min del i alla fall. Träning och textskriveri till skolan. Nu sängen.

Jag tittar gärna men skulle aldrig göra det själv

2009-02-28T15:12:00.000-08:00

Gud vad jag gillar Fist of Zen. Helt beroendeframkallande, kan titta i evigheter. Det går på mtv, men mitt tips är att gå in på youtube. Humor på låg nivå så att säga, i sann japanese-gameshow-anda.

Bakfulla bekännelser

2009-02-28T13:02:00.000-08:00

Mmm, träningsvärk. I hela kroppen. Fan vad det känns bra.

Idag har jag renskrubbat köket och bjudit på halvt hemmagjorda semlor. Idag har jag skrattat åt Rikard Palms oändligt roliga felsägningar...

...en ekonomisk kalops...ursäkta, kollaps...
...there has been an earth cake in Japan...

Idag har jag läst vidare i min bok och fortsatt gå från klarhet till klarhet. Jag har arbetat med en text till skolan, formulerat min hypotes och fått den bekräftad en stund senare genom en kompis. Han visste inte att han slog huvudet på spiken och slog bort min känsla av att bara ha flummat runt i min text.

Jag tar kloka beslut. Jag tar hand om mina vänner och är en gladare person. Jag infriar mina löften till mig själv.

Att dansa eller inte dansa, det är frågan

2009-02-27T09:50:00.000-08:00

Åh, vad jag är trött. Ååååh, vad jag är trött och bara vill ligga ner och titta på en menlös film.

Steg upp vid åtta, spelade tre matcher mot Lisa (och vann två, yay!), gick sedan in i gymmet och crosstrainade och avslutade med lite armstyrka. Det var en kille som svimmade i gymmet idag. Han bara somnade in, fortfarande sittande på sin maskin. Hans flickvän blev livrädd och någon sprang och hämtade en som jobbade där. Vi stod säkert fem-sex personer runt killen och alla var nervösa och sa "jag vet inte vad man ska göra" och flickvännen ropade att han haft problem med hjärtat innan. Jag stod beredd med min vattenflaska och sa det enda jag visste, att de skulle lägga honom ner och lyfta upp hans fötter. En som jobbade i gymmet kom framspringande med lite druvsocker och då vaknade killen. Han blev nog ganska generad och liksom ursäktade sig: "jag har inte tränat på länge, det är nog det..." medan flickvännen fortsatte "men du satt ju stilla när du blev yr". Ja hur som helst, det var inget mer intressant med den här historien, lite vardagsspänning bara.

Nu försöker jag peppa mig själv. Pontus håller på att laga mat och jag ska snart iväg till Carro. Jag vill verkligen ha en skitkul kväll och dansa natten lång, men vi får väl se. Magen krånglar och jag har en dålig dag idag. Men kanske just därför.